Idag var jag och sambon ensamma. Var tanken iallafall. Men vid lunch ringde syrran och bjöd över oss. Hon var ensam med lillan så vi tog mer oss lite pepparkakor och gick över. Efter lite melon, kakor och choklad, massa klossbyggande och gullande gick vi hem för att laga mat inför kommande vecka. Herre gud va ont det gjorde att lämna lilltjejen idag. Ibland är det jobbigare än vanligt men detta var exceptionellt jobbigt. Jag gick liksom i bitar inombords. Hon var så nöjd, så glad med att sitta i knät. Hon såg så förvånad ut när jag skulle gå. Hon kollade flera gånger innan hon vinkade. Tvekade lite innan hon gav hej-då kram och puss eftersom det på något sätt blir ännu verkligare då. Sen kollade hon med mamma att hon verkligen förstått att Nanna går nu.
När jag kom hem rasade jag. Tårarna rann floder. Mycket pågrund av trötthet tror jag men det var droppen. Vill flytta in till henne ibland. Bo under hennes lilla säng. När hon blir för jobbig vill jag kunna gå hem men just nu vill jag inte missa en minut för det är en magisk ålder just nu.
