"Vad var det jag sa!"

Har den senaste tiden gått med känslan av att sitta i en eka som tar in vatten. Jag öser och öser men ser hur snabbt jag än öser hur vattnet fyller båten mer och mer. Det känns som att jag sjunker, jag kommer snart att drunkna men jag gör allt för att inte hamna i vattnet. Kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och drar in snabba men friska andetag. Utan nödraketer är jag alldeles ensam där ute på det stilla vattnet i den sakta sjunkande båten. Jag ser mig omkring, öser i takt, ökar, pausar för att orka lite till men vart jag än vrider mig och hur mycket jag än byter strategi sjunker jag. Sakta. Jag blir blötare och blötare, kallare och kallare och tröttare och tröttare. 
 
Nu orkar jag inte längre. Jag ger upp. Slutar ösa, slutar kämpa och accepterar att det kanske är så här det måste bli. Samtidigt sänder jag ut en tankebubbla, en tankeballong som jag hoppas att någon ska se så att jag i sista, allra sista sekunden kan bli räddad. Eftersom det är en tankeballong som jag vill att folk ska se gör jag den rosa. Superrosa så att det inte ska försvinna i allt det blåa, havet, himlen.
 
Jag chansar på att känslorna som gör att jag sjunker kanske behöver sjunka för att under vattenytan flyta iväg eller lösas upp. Så jag sjunker, accepterar och hanterar. . .
 
Det jag hör när jag sjunker är "Vad var det jag sa?". Det låter hårt och kallt men efter ett tag mjuknar orden och blir varma och omfamnande. Vad var det jag sa? Ja vad var det hon sa? Något om att inte ta på sig för mycket. Det ska vara roligt och det måste finnas luft i systemet för att det ska finnas utrymme för att tycka saker är kul! Ta det lugnt och även om du vill mycket, tänk en gång extra innan du hoppar på nästa projekt. Även om det för stunden verkar kul. 
 
Jag har väl gjort för mycket kul senaste tiden... Till mitt försvar kan jag bara säga: Livet har precis börjat, kvällen är ung och jag är under utbildning. Jag lär mig fortfarande.

Miss Li

Miss Li är Miss Li helt enkelt. Sådan energi, toner och texter. Ibland helt makalöst bra. Jag kan inte annat än att le och må bra.
 
 

Mycket "borden"

Borde plugga så därför städar jag.
Borde vila så därför är jag uppe en timme extra.
Borde äta mer så därför skjuter jag upp nästa måltid.
Borde sakta ner så därför blir jag ledsen och frustrerad och ökar av adrenalinet tempot.
Borde gå igenom räkningarna så därför får de ligga kvar i posthögen.
Borde bli någonting så därför fortsätter jag att hoppa på allt som i stunden verkar kul.
Borde... borde verkligen lägga av med tankar som börjar med "borde" och kanske bara göra.

Varför kan det inte vara så enkelt?!

Bemötande

Idag stötte jag på en människopersonlighet som jag har ytterst svårt att bemöta. Det är en person som jag inte riktigt kan välja om jag vill ha med att göra eller ej så flykt är inte ett alternativ. Att stanna och slåss är ju ett alternativ men med denna personlighetstyp blir min fäktning så illa att jag inte riktigt vill stanna och fäktas.
 
Personen tänder en frustration och trycker på alla mina provokationsknappar samtidigt så det nästan börjar ryka ur mina öron. Jag lyckas bita mig i tungan, nicka och le 1 gång under samtalet. Sen översvämmas jag av vanmakt och klapp-på-huvet känslan. Jag förstår att personen jag mötte upplever mig som en problemsökande, omständig, envis och allmännt jobbig person. Jag upplever mig som en tålmodig och förstående person som försöker belysa och lösa ett stort problemområde i verksamheten. Och mitt i dessa känslor ska vi mötas, "samarbeta" och på något sätt enas. 
 
Jag är fortfarande inte säker på att det är möjligt. Och jag inser mer och mer att just i detta fall spelar det kanske inte en roll. Det handlar kanske mer om min envishet, vilja att upplysa, utbilda, informera, att inte ge mig och inte vilja erkänna mig besegrad av människan som inte vill se saker på ett annat sätt. Som inte vill ha information eller upplysning för hon kan det hon behöver kunna. Jag kan ju välja att prata med personen över henne. Det finns nämligen alltid en person ovanför den jag pratar med. Det är en liten lättnad i sånna här situationer.
 
Jag vill inte ge upp hoppet på att personer vill utvecklas men jag kan ju inte dra det så långt att jag själv går under. Jag jobbar nu på att vända bort blicken, att inte se alla skavanker och skavsår i människors bemötande av andra människor. Inte för att låta folk göra eller bete sig som de vill utan för att jag ska överleva som jag. Och för att orka ta de kamper som jag anser måste tas.

Tidig morgon

Ibland vaknar jag före väckarklockan som nu ringer vid 7 tiden på morgonen. Då ligger jag tyst på rygg, tittar upp i det vita taket, lyssnar på tystnaden och njuter. Ibland slumrar jag bort för att vakna till telefonens brummande läte. Snoozar och börjar om. För varje 10 min snooze hör jag hur världen där utanför mitt fönster vaknar till liv. Först fåglarna (som idag faktiskt är knäpptysta), sen lite bilar, människor som drar sina små rullväskor i gruset utanför mitt fönster, klackar skor som med bestämda steg rör sig mot tågstationen. Tidigare var det plogbilen men nu är det sandsoparbilen som skramlar och låter. Just nu är det bara kylskåpets surrande och mina andetag jag hör. Det är så rofyllt och jag njuter av varje stilla minut.

Roliga saker händer också!

Just nu är det många tunga och arbetsamma "projekt" jag håller på med. Har anmält högskolan i stad till Diskrimineringsombudsmannen och likaså färdtjänsten. Min anpassade bil väntar jag på och jag visste att jag skulle få vänta men nu när man vill ut och röra på sig i solen känns väntan ännu längre. Jag är i processen att byta elrullstol vilket är ett rent helvete och den processen startade jag innan sommaren. Har nu tagit en "paus" i det för att hämta lite nya krafter. Hemtentor som ligger i dåliga samvetes högen och ny förkylning som gör kroppen matt och mör.

Men det är nu jag tar lite egen tid - plockar fram bilderna på den mer göttiga sidan av livet och njuter av minnena, drar på smilbanden och oron i magen lägger sig. Jag var på en superroliga 60-års fest. God mat, bra musik, härliga människor och underhållande lekar.
  
                                                   Choklad och whiskey i gott sällskap :o)
 
God lunch med härliga systern och en väldigt solig och blå himmel utanför.
 
Vardagslyx i en stor och tom lägenhet.
 
Energigivande påskfirande med djurspel tillsammans med en 4-åring.
 
Har även hunnit med en mycket skrattrik kväll med en nära vän och Niklas Strömstedt. 

Tystnaden är ibland talande

- Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, sa jag.
- För att du inte vet… eller… ?
- Jo jo jag vet men vad finns där att säga? Vad vill du veta?
- Ja, vad vill du berätta?

Berätta? Vaddå berätta? Ska jag berätta? Blir det inte lättare att du frågar vad du vill veta så ger jag dig svaren, tänkte jag. Men okej… om det nu handlar om min upplevelse och vad jag vill påverka ska jag inte ledas av frågor. Sen är det tyst.

… tyst…


… tyst…

TYST!