Idag andas jag

Långa djupa andetag. Sakta, stabilt och jordande. Jag finner min balans, rymt och försvinner. Försvinner in i verkligheten, ur verkligheten. Hittar mig själv och andas. Andas in och andas ut. Jag tar in intryck och skickar ut det gamla. Gör plats för det nya och håller huvudet tomt ett tag. 
 
Hela dagen har gått ut på att fly. Fly från verkligheten. Fly från beslut, tankar och påtryckningar. Fly från mig, det oundvikliga och kroppen. Jag ger mig ut i solen. Försöker låta den värma mitt inre, få mig att glömma. Glömma mina bekymmer och stoppa huvudet i sanden. Som en struts vill jag stoppa huvudet i marken och slippa se.
 
Efter tre timmars irrande ute i solen slår det mig att jag flyr inte. Jag letar efter något som ska hjälpa mig fatta ett beslut. Letar efter lösningar och svar. Det stimulerar mig att vara i rörelse, att byta miljö och vara ute i naturen. Jag konstaterar att jag avskyr när jag tvingas fatta beslut som jag inte vill fatta. 

Jag vill inte bestämma mig så vad ska jag bestämma mig för? 
 

Djupa andetag

Andetagen jobbar mot mig! 

Ett djupt andetag...

Det tar stopp. Magen är full. Pulsen ökar. Det får inte plats mer. Jag blir andfådd. Jag MÅSTE andas ut! Jag får ingen luft. Nu. Nu. Nu. 

Andas ut...

Ut! Ut? Jag måste andas in igen. Jag har ju inget syre i kroppen. Vad är det som håller emot? Kroppen reagerar inte. 

Andas in.

Jag hyperventilerar några gånger. Får i mig syre. Kan slappna av. Kan slappna av några andetag innan verkligheten kommer i kapp. Jag blir åter andfådd. Märker att jag spänner mig. Anstränger mig ännu mer för att andas. Andas lugn och stabilt. Jag blir inte lugn. Jag blir en kanin i strålkastarljus. Jag blir en högpresterande mygga som surrar mer än svävar. En fisk på land som kippar efter andan. 

Andas ut. Pausa. 

Jag andas ut! Slappnar av. Hittar magen. Mjukar upp de stela musklerna och andas. Andas in. Djupt och länge. Andas ut. Tankar försvinner. Prestationskraven hittar inte tillbaka. Jag blir lätt och andas. Andas in. Andas ut. 

Förstår plötsligt inte varför det var så svårt alldeles nyss. Det är ju bara att andas. Att vara. Här och nu. Inte i nästa andetag eller i det som var. Vara här och nu. Andas in. Andas ut. Le. Skratta. Andas och axlarna blir lättare. Huvudet blir tomt. Andningen sköter sig själv. Andas in. Andas ut. 

Ögonen bränner

Mina ögon bränner. Svider och läcker. De släpper ut känslor och tankar. De gråter, ögonen gråter. Någon har öppnat min bröstkorg och lämnat ett kilo oro i mitt bröst. Det skaver och bränner. Det jobbar sig in i köttet och sprider sig i blodet. Som ett gift tar det över tankar, känslor och drömmar. När trycket blir för stort fylls jag till bredden, det suger i bröstet som ett svart hål och tårarna rinner.
 
De rinner för den tvivel som finns och den förvirring jag känner. Jag vill inte... Jag vägrar tvivla på mig själv!

Herr solgubbe


Det är sol, sol, sol och regn, regn, regn. Häromdagen tog jag en tur till Öster Mälarstrand och mitt bland alla båtar, bilar, båtsläp och lagerlokaler stod denna glada gubbe i givakt. Han såg så glad och färgsprakande ut och vid vattnet satt det rader av människor med glassar, kaffekoppar och förväntansfulla ögon. 

Längta och längtas


När jag släpper mina hämningar, mina dammar, min kontroll. 

Jag flyger, svävar och skrattar. Jag njuter, utmanas och leker. 

Jag längtar, längtas och hoppas. 

Längtan tar mig långt bort. Långt långt bort i drömmarna och fantasins värld. Att längtas tar mig tillbaka. Jag knyts tillbaka till denna värld och verklighet. Hoppet gör att jag står ut med längtan. Hoppet bygger en bro mellan längtan och att längtas. 

Vaktar min tunga

Jag drar mig tillbaka i mitt skal. Blir sur och misstänksam. Blir något jag inte är. Jag vill inte alltid dela med mig. Jag vill inte alltid prata. Jag behöver vara tyst och inåtvänd ibland. När "du" då kräver kommunikation och mitt engagemang sluter jag mig ännu mer. Blir irriterad och sur. Vill inte vara med. Vill inte delta. Dock krävs det av mig och jag har ingenstans att ta vägen. Jag flyr in i jobbet, filmens värld eller i något projekt. Jag förtränger och hoppas på en bättre timme.
 
Det nya är att jag nu är så medveten om mitt beteende att jag faktiskt kan välja om jag vill gå in i mig själv eller vända mig utåt. Utåt för att få styrka. Kommunicera för att inte i första hand få förståelse men få uppleva den makt som det innebär att dela med sig. Jag väljer att se mitt val att förtränga med vetskap om att det endast varar en timme eller så för jag måste ta tag i det. Jag kan inte överleva som mig om jag hela tiden väjer undan vid en vägbula. Det tar mig inte framåt i mig själv.
 
Men jag väger mina ord på vågskål för att inte säga något i den bittraste känslan.

Kroppen gråter

Detta inlägg är inte kul att läsa. Det handlar om att skriva av sig frustration och tillfällen när hopplöshet tränger sig på. Det är ytterst sällan jag känner mig begränsad av min kropp och rullstol. Den gör att jag kan förflytta mig, röra mig i samhället, ta del av natur, shoppa och framförallt ta för mig av mina rättigheter och skyldigheter. Min kropp har lärt mig att prioritera, se det vackra och lätta i livet och de små detaljerna som många bara hastar förbi. Den har också lärt mig att lita på mig själv och en förmåga att avgöra vilka i min omgvning jag kan lita på.
 
Inser nu att detta inlägg inte alls är så deppigt som jag känner mig. Jag vill skriva om hur kroppen skriker. Värker, ömmar, begränsar. Hur hela jag vill gråta. Gråta ut sorgen, gråta ut ilskan och framför allt gråta ut maktlösheten som jag nu känner. Låta tårarna ta med sig värken ut ur kroppen. Låta tårarna föra ut obehaget. Låta tårarna lätta på frustrationen som slagit sina klor i mig. Jag är rastlös och vill fly från kroppen en stund. Bara ett litet litet tag.
 
Jag vill inte hindras av trottoarkanter, trappsteg och för trånga dörrar. Jag vill inte hållas tillbaka av assistenter. Jag vill inte begränsas av min kropp. Jag vill sväva på livets moln av lätthet. Leva av luft och skratt. Inte kastas tomater på som gör att jag kraschar mot marken alldeles för hårt. Inte sitta ensam och känna frustrationen öka och låta bagateller bli jättar. Inte vara så trött i kroppen att jag inte orkar dricka för jag orkar inte gå på toaletten idag, inte äta för det är för energikrävande för kroppen idag. 

Valborg som liten

Spenderade Valborg precis som när jag var liten och firade med familjen. Har inte varit och tittat på en brasa på säkert 10 år. Men iår var det hela kittet. Brasa, kören och det avslutande fyrverkeriet. Avslutningen var allt annat än traditionellt då jag känner personen som skapade fyrverkerishowen. Tack för den fina kvällen.