Min sanning


(En lampa i form av en kotte.)
 
Var på en teater igår - Föräldraresan. Såhär i efterhand förundras jag. Över tolkningar eller kanske över sanningen. Min sanning, din sanning, vår sanning. Det är lite av ett under att vi förstår varandra så bra som vi gör. Jag ser en sak som får mig att känna, tänka och konstatera. Du gör likaså men ur ett helt annat perspektiv. Ändå hör vi samma ord, ser samma person och upplever känslor. Jag hör: Hej! Du: Hejdå! Jag möter en varm, mjuk och trygg person. Du möter en tyst, svårtolkad person som gör dig osäker. Hur kommer det sig att vi upplever samma upplevelse så olika?
 
En större fråga är kanske: Hur kan vi ändå enas om saker? Hur vi kan träffa samma person är ett under.
 
Sånna tankar ägnar jag min söndag eftermiddag åt under en annans kottelampa. Eller är det min nu när jag ser den för vad den är?
 
Jag hade så fullt upp av upplevelsen av teatern att det var först nu när jag satte mig för att skriva om den som jag upptäcker att jag inte tog några som helst bilder. Varken av den eller mitt sällskap. Ja ja, styrker väl bara uttalandet om hur bra teatern var.