Min sanning


(En lampa i form av en kotte.)
 
Var på en teater igår - Föräldraresan. Såhär i efterhand förundras jag. Över tolkningar eller kanske över sanningen. Min sanning, din sanning, vår sanning. Det är lite av ett under att vi förstår varandra så bra som vi gör. Jag ser en sak som får mig att känna, tänka och konstatera. Du gör likaså men ur ett helt annat perspektiv. Ändå hör vi samma ord, ser samma person och upplever känslor. Jag hör: Hej! Du: Hejdå! Jag möter en varm, mjuk och trygg person. Du möter en tyst, svårtolkad person som gör dig osäker. Hur kommer det sig att vi upplever samma upplevelse så olika?
 
En större fråga är kanske: Hur kan vi ändå enas om saker? Hur vi kan träffa samma person är ett under.
 
Sånna tankar ägnar jag min söndag eftermiddag åt under en annans kottelampa. Eller är det min nu när jag ser den för vad den är?
 
Jag hade så fullt upp av upplevelsen av teatern att det var först nu när jag satte mig för att skriva om den som jag upptäcker att jag inte tog några som helst bilder. Varken av den eller mitt sällskap. Ja ja, styrker väl bara uttalandet om hur bra teatern var.

En vanlig onsdag

Idag är huvudet så trött att det ligger och skramlar som ett krossat glas innanför pannbenet. Har haft en väldigt utmanande och energigivande dag och ser med spänning fram emot resten av veckan!
Först ska jag bara sova i 8-10 timmar. Äta en ordentlig frukost. 
Sen så!
Come on!

Ett mirakel är fött!

 
 

När slutar vi vara mirakel? När vi föds är det på ett sätt en självklarhet att man är ett litet mirakel. Miraklet skapar snabbt en personlighet, en rytm, ett alldeles eget sätt att uttrycka sig på. Är det då man börjar sluta vara ett mirakel?

För att man blir äldre, klokare, mer självständig och rikare på erfarenheter? Personligheten utvecklas mer och mer och kanske tar över miraklet i mig...

Varför kan man inte få gå runt och känna sig som de mirakel vi faktiskt är? Hur speciell just jag är. Hur unik och fantastisk jag är. Varför kan inte folk fortsätta tala om hur gullig jag är bara för att jag är jag? Hur duktig jag är som kan fokusera blicken på dem. Hur smart jag är som kan formulera ord. Hur tålmodig jag är för att jag inte ropar mamma, mamma, mamma var 5 minut. Det krävs så lite när man är liten och mycket mer när man är stor. Eller så är det bara min enkla uppfattning.

Min nästa fundering blir då om man nu en gång blivit titulerad som ett mirakel kan man bli omirakelifierad? En gång mirakel - alltid ett mirakel. Helgon blir väl aldrig fråntagen sin titel? Nu är det väl så att helgon får titeln pga deras handlingar till stor del. Men jag som mirakel tituleras mirakel pga vem jag är. Just här, just nu.

Jag tror jag ska börja referera till mig själv som mirakel, prova iallafall, smaka på ordet. I hemlighet såklart, när ingen ser eller hör. Man vill ju inte att de ska tro att jag tror att jag är nåt!

Självbedrägeri

Känner mig plötsligt pigg och vid bättre humör. Var det telefonsamtalet eller lunchen som gav lite extra energi kanske? Glad och pigg sätter jag mig framför datorn och börjar svara på mailen som blivit liggande under veckan och helgen. Dippar plötsligt. Extrem trötthet, huvet börjar dunka och jag vill bara somna. Inser då att det är Alvedonens verkan som gått över och febern och värken kommer tillbaka. Det var även tack vare den jag kände mig bra för en stund sedan. 

Jag konstaterar att det är mycket ljusare på eftermiddagen. Skönt att dagarna blir längre. Jag njuter denna morgon av att det är riktigt ljust när jag går upp och vid frukostbordet kan jag läsa tidningen utan att tända lampan. Då får jag syn på klockan och ser att den är 10 istället för 8. Kanske är det därför det är ljusare än vanligt?


Det är vår! Det är varmt. Disigt som på våren. Det är februari och redan vår! Sverige kanske inte är så dumt land ändå. Ibland är det bra med självbedrägeri! 

(Bilden visar ett foto taget mot svart himmel med stora snöflingor som faller.)