Äntligen

Äntligen! Har jag lyssnat klart på "100 åringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Det enda jag kan säga om den är:

Tack för dina ögon!
Tack vare dem kan jag se på mig på ett sätt som jag ser på dig.

Dina ögon ger mig möjlighet att se på saken ur ett annat synsätt.

De ger mig den brutala sanning som jag själv lätt blundar för.

Utan dina ögon Ella på denna bok hade jag slängt undan den för länge sedan!

Tycker inte den var bra... :-) men förstår vad du såg i den och kan därför njuta av den på det sättet. Han tystnade ju ALDRIG!

"Fjäril i koppel"

Okej, ytterligare en bok utläst. Denna gång är det Zinat Pirzadehs bok "Fjäril i koppel" som jag fick av mamma när jag fyllde år. Den är otroligt vacker stundom, hon beskriver sin ljusa och som hon tycker lyckliga barndom som helt går i kras pga krig och vuxnas rädslor. Hon beskriver i ett stycke hur fel hon tog när hon som ung tonåring trodde att hon kunde vara respekterad, åtrådd och fri. Det är som att hon vill bli vuxen men inte förlora sin barnslighet, oskuldsfullhet och den fria tanken om godheten i människan. Jag skulle nog inte påstå att hon förlorar det men hon glömmer bort att hon det. Hon blir flera år senare påmind genom blod, tårar och död. Till slut bestämmer hon sig som hon uttrycker det släppa fri fjärilen inom sig och flyr från allt.

 

Hon skriver också "hur många svanar ska behöva dö?". Hon har ett sätt att beskriva händelser som de flesta inte överlever på ett någorlunda begripligt sätt. Hon påminner läsaren om den godhet och glädje som finns i alla människor även när de begår de värsta tänkbara brott.

 

Nu väntar "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Snabba kast

Idag har jag läst ut boken om Mr Pip. En bok som jag starkt rekommenderar. Det är en väldigt djup bok om man vill som handlar om konsten att berätta. En man får ett gäng ungar och vuxna att hitta sig själva, sin egen unika röst och sin berättelse genom att läsa barnen Charles Dickens. Det som jag nog gillar bäst är att i stort sett ingenting av det som han har sagt är sant. Eller jo det är sant det är bara inte hans berättelse som han berättar. Han väver ihop en massa människorna livsöden och stoppar in sig själv där han tycker att det passar.

Jag gillar det för det säger mig att tillvaron är till stor del till det du gör det. Det är ju skönt för personer som mig som vill tro att jag kontrollerar det jag gör och vill och att det inte på något sätt är förutbestämt, livets meningen eller något liknande. Det har sagt någon gång att man skapar sin egen barndom som vuxen. Det är det jag minns och gör det till. Kanske lätt för mig att säga som gillar min barndom och vuxna liv :o) Men jag ser det inte som att Mr Pip ljuger eller förskönar utan det är i den tron/vardagen som han lever i som han berättar.

Eller så är det helt enkelt en bok om ett hårt öliv och några nissar som springer omkring och försöker få vardagen att gå ihop i en tuff miljö.

Nåväl. Nu befinner jag mig på Teneriffa, igen. Så här i slutet av november, början av december så är det inte så super hett här. Runt 20-25 grader på dagarna och ja va ska tippa på 18 grader.

Efter att ha läst Mr Pip och lyssnat lite på ljudbok tog jag mig ner till strande för att titta på vattnet och sista solen.

De här bilderna togs inom loppet av tre timmar. Första sol och värme
image description
Sen gick solen i moln.
Och sen gick solen ner... Ja jag är lite frusen av mig.
Men det är ju nästan december!

❤ eller 🙆

Jag har funderat en del på känslor kontra kroppen. Vad som händer när kroppen och huvudet inte är på samma våglängd. Jag vet att jag till 100% kan lita på min magkänsla men vet också att jag ibland stänger av den så fullt att jag helt måste gå på förnuftet.

Det känns alltid lite jobbigt eftersom jag fattar de flesta beslut helt efter känslan. Det är inte jobbigt för att jag måste fatta ett förnuftens beslut utan för att jag tillåtit mig att koppla bort magkänslan.

Den åkomma jag lidit av senaste tiden är "Viljan". Ganska allvarlig åkomma för vissa. :-) Ställer till stora bekymmer i vardagslivet. Men är åh så härlig att drabbas av.

Jag vill veta men inte berätta
Jag vill förmedla men inte prata
Jag vill känna men inte sörja
Jag vill resa men inte röra på mig
Jag vill lära men inte läsa
Jag vill förstå!
Jag vill! Jag vill! Jag vill!

 

This is not a Film eller?!


Nu har jag varit på bio igen. Började med att se "This is not a Film". En dokumänter om
regissören Jafar Panahi av Jafar Panahi men eftersom han är dömd att inte filma på 20 år så är det inte han som håller i kameran utan en kollega/vän.
Filmen är verkligen ingen film utan ett utbrott ur en vanlig kreativt arbetande regissör liv och hans passion för berättelserna som han vill förmedla via film men inte får för sin regering.

Filmen är delvis inspelad med i-phone och utsmugglad via ett bakverk i ett USB-minne till Cannes där filmen först visades.
Visst var det delvis spännande och lite gripande men den är speciell och ingen film. Vill du se något som inte vanligtvis visas på bio se den!

Har ju självklart också nu sett Braking Dawn Part 1. Tänker inte säga mer än att det är Twilight Sagan så klart den är bra :o).
Nästa gång jag bloggar har jag nog lämnat landet och jag har installerat appen på telefonen. Jag har aldrig bloggat från den tidigare men det ska väl också gå bra.

Tro på mirakel...

Vill du se en nåldyna? Se på mig!
Vill du se en envis en? Se på mig!
Vill du se ett mirakel? Se på mig!
:o)

Skulle lämna ett blodprov idag för att kolla hur allvarlig min blodbrist är. Efter tre personers två försök säger de: Nä det går bara inte... "No skit sherlock" tänkte jag.
- Du får nog åka till kem labb...
Ni kunde inte sagt det efter typ två, tre eller fyra stick - nej efter 6 st. Det gjorde dock ondare att dra av plåsterna än sticken och de var ju inte till någon hjälp eftersom de inte träffat några kärl. Efter 3 stick i vänster arm, 2 i högra och ett i handen (min första) beger jag mig till kem labb. För ni som inte vet, jag var tvungen att fråga själv, så sticker de dem svårstuckna. Efter ett stick och ett blodrör senare var jag free to go :o).
Nu kvarstår dock problemen med plåsterna.

Trodde typ jag hade åkt på influensan, magsår eller infektion. Läkaren jag träffade sa efter två symtomer: Blodbrist!
Hmm, tycker själv att det känns för lätt, jag mår ju puton, så dåligt har jag inte mått på flera år! Jag är ju typ döende... Jaha sa han men det är blodbrist. Jag insisterade på blodförgiftning, ta sänkan eller vad som helst. Han ler och säger: Jag kan ta alla tester men det skulle bara vara för att lugna dig, de kommer inte visa någonting. Ja! tänkte jag lika bra anledning som vilken. Men nej... Fick ordinationen börja äta järntabletterna igen och åk till ett varmt ställe med god mat och dryck. Det skulle göra vem som helst gott.

Att han precis anlänt från Teneriffa och troligen var spanior tyckte inte jag färgade hans omdömme!
Jag är fortfarande skeptisk till tabletterna så nu har jag tagit saken i egna händer! Teneriffa hade jag redan bokat så det är klart men dessa tabletter. Jag slutade äta dem för att jag blev så sjuk av dem. Nu har jag halverat dosen och börjat med järnrik kost. Som tur är finns det otroligt mycket för mig att äta - pumpakärnor, torkad frukt speciellt aprikoser som är en favorit, broccolli, spenat, persilja, jordgubbar, 70% choklad :o) m.m.

Dagens mellanmål.

Men eftersom jag helst inte vill äta tabletterna alls så har jag faktiskt köpt blodpudding. Leverpastej kom på delad första plats på järninnehållet men eftersom jag aldrig gillat leverpastej blev det blodpudding. Eftersom jag inte trott på det själv om jag inte sett det är denna stora tidpunkt väldokumenterad. För första gången på nästan 15 år har jag brutit min vegetariska kost! Och det som blev premiär rätten var blodpudding med hemmagjorda rårörda lingon. Jag vet att det saknas bacon men babysteps!
Läskigt att säga det men det smakar precis som för 15 år sedan. :o) Som att äta... stekta champinjoner... okej konstig jämförelse men det var inge konstigt alls. Lite smaklösare än jag förväntat mig men vad gör man inte för hälsan. Så sorry Miss Piggy idag är Miss Jo prioriterad!

Fortsatt kurerande

Har mått väldigt illa hela veckan och har nu en läkartid på måndag i hopp om lindring. Har så svårt att bara vara, skyller lite på telefonen som alltid kan hålla mig sysselsatt samtidigt som den är en lättnad nu när jag inte kan göra så mycket.

Har bokat en solresa nu :o). Ska bli så skönt att komma bort från rusk och regn. När jag kommer hem har jag beställt snö och vinter så det sedan är borta i feb-mars... Jag kan ju alltid drömma.
Har läst massa senaste tiden och har som vanligt svårt att avsluta böckerna. Men nu börjar det bli absurt. Vet inte om jag vill veta vad det säger om mig och mina demoner men jag läser till mitten av böckerna, sen går det långsammare och långsammare. De sista kapitlen kan ta veckor :o) Nåja, jag har kanske lite separationsångest. Och som en god vän sa: Dem finns ju kvar, det är bara att plocka upp boken igen om du vill tillbaka till världen.

Vilket stämmer men då är det ju minnet av känslan och inte den riktiga känslan som kommer tillbaka. Så är det för mig iallafall...
Troligtvis är det massa andra demoner som gömmer sig bakom detta skumma beteende men jag anamar lite "stoppa huvudet i sanden" metoden och tycker det är lite nyttigt ibland. Ibland!

Boxen

Härromdagen såg jag en film som heter The Box. En skräckis som handlade om pengar, girighet och medkänsla och kärlek. Det gick ut på att man skulle trycka på en knapp i en box. Du lovas 1 miljon dollar men någon du inte känner kommer att dö.
Jag kan säga att den boxen jag fick i posten idag bar inte med sig något utlimatum. En spännande svart låda.
Lyfter med spänning på locket...
Och. Där har jag fått en silver smides dag. Ett tillfälle att göra precis vad jag vill med proffessionell assistans. Super roligt! Tack C!