Dominikanska

Jag har egentligen ingenting nytt att komma med än förra inlägget. Vi fortsätter att ha det underbart varmt och skönt. Bilder får jag inte upp några så det får bli när jag kommer hem. Jag njuter i fulla drag och tycker det känns lite overkligt att snart vara hemma igen. Det blir säkert bra när jag väl kommit hem men det är ingenting jag längtar till. Jag är så varm och mjuk i kroppen. Jag har läst några böcker och håller nu på med bokklubbsboken Sju jävligt långa dagar. Det regnade häromdagen och då passade vi på att spela alla spel vi hade med oss bland annat Yatzy.
Kategori: Vardag 2013
Taggar: Dominikanska republiken, stranden Yatzy

Stranden

Kategori: Vardag 2013
Taggar: Dominikanska republiken, stranden

Dagar som de ska vara

Nu har vi varit på här på Dominikanska i tre dagar. Själv tycker jag det känns som en vecka för det känns så naturligt med värmen och eftersom jag varit här en gång tidigare känner jag igen området.
Men det kommer lite friska påminnelser hemifrån att denna tid i värmen är unik och lånad. Gick ut på nätet igår och då dyker det upp -15 i Västerås. Känns väldigt overkligt när det inte går under +28 här utan håller sig runt 30 grader varmt. Som vanligt äter vi massa färsk frukt, får koksnötter öppnade på stranden, solar och läser.
Syrran läste en damtidning hemifrån och undrade länge varför de gjorde reklam för vinterkläder nu? NU liksom?! Just ja - det är ju bara vi som har sommar nu. :-) Vardagslyx så det skriker om det!

Liten provocerad provocerar

Jag ringer Hjälpmedelcentrum (HMC) för att felanmäla min taklyft som gör att jag bland annat kan gå på toa. Alla sånna prylar går alltid sönder under helger eller som i detta fall på en röd dag. Det slår aldrig fel. 
Jag säger mitt ärende och HMC tar emot min anmälan när det är klart får jag först frågan om jag bor i öst eller väst. Öhhh vet inte, uppger adressen igen och då visar det sig att teknikerna är stationerade i olika väderstreck i stan och HMC receptionisten vet inte i vilket område min gata ligger och vet därför inte vilken tekniker hen ska skicka på ärendet. Det löser sig när jag talar om i vilket område jag bor. Efter det kommer frågan. Är det ett boende? Alltså det är ingen lägenhet? Varpå jag svarar: Det är i min lägenhet. I en bostadsrätt. Hurså? HMC svarar nej nej men jag menar om det är gruppboende eller privat boende. (Vet fortfarande inte varför jag fick frågan. Jag har aldrig fått den förr och dessutom förstår jag inte vad skillnaden har för betydelse.)

Nästa samtal går till vuxenhabiliteringen dit man mer eller mindre tvångsinskrivs när man har en udda och framförallt kroniska diagnos. Där har jag en sjukgymnast och arbetsterapeut som i dags läget ska hjälpa till så att jag har en bra sittställning i elrullstolen. Vuxenhabiliteringen har haft för vana det senaste halvåret att skicka räkningar för behandlingar jag inte fått. Jag ringde för att jag fick en till precis innan jul och ville att de skulle makulera den. I samtalet får jag frågan vad den behandlade har för personnummer alltså jag. Jag uppger det och efter lite knappande på en dator kommer det fram att räkningen gäller ett besök hos sjukgymnasten som barnet (fortfarande jag) eller den det gäller (JAG!!!!) har haft. Jag försöker med lätt ton svara att det är mig det gäller och jag slutade kalla mig barn när jag fyllde 30. 
Räkningen blir makulerad och alla är nöjda och glada men efter två sånna samtal är jag inte längre på mitt muntraste humör. Dessutom ligger det kvar en röst sedan några veckor tillbaka som mitt under en utprovning av en ny elrullstol flera gånger upprepar " ja men du förstår när man får en ny funktion på stolen får man acceptera att någon annan försvinner", " man kan inte få alla funktioner man vill" och "lite avkall på funktionär får man räkna med". Jag tänker: ja ja TANTEN jag fattade dig första gången men jag tänker inte kompromissa. 

I detta fall gällde det måtten på stolens bredd som skulle bli 3 cm bredare än den jag har. Den blir lite stabilare och det ska bli bättre sittkomfort så jag slipper så mycket värk men det innebär bland annat att jag aldrig mer kan besöka moster som har en minihiss i höghuset hon bor i. Och aldrig mer komma in i mormors kök som har en smal dörr in sig. Och det är dem dörrarna jag kom på direkt. Jag vill bara skrika. VEM SKA DU SLUTA BESÖKA? FÖR DET FÖRSTÅR DU VÄL ATT MAN KAN INTE VARA MED ALLA SLÄKTINGAR OCH VÄNNER. BÅDE VARA BÅDE UTE PÅ LANDET PÅ GRÄS OCH I STAN PÅ ASFALT. MAN KAN INTE FÅ ALLT OM ÄR EN KVINNA UTAN INSIKT OM VAD SOM ÄR LIVSKVALITET OCH JOBBAR PÅ HMC! LITE FÅR MAN FÖRSAKA! DU FÅR VÄLJA MELLAN ATT MÅ NÅGORLUNDA BRA ELLER KUNNA BESÖKA DINA BARN!!!!! Men som duktig, väluppfostrad kvinna i rullstol vänder jag bara bort huvudet, försöker stänga öronen och ignorerar denna irriterande tant.

Ahhhhhh!!!!!
Det är inte så konstigt att förstå att vissa ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar inte har mycket tillit till världen, så kallade experter och framtiden. Att de ser hinder istället för möjligheter. Att de accepterar diskrimineringar och otillgängligheter i samhället när vi hela tiden matas med att inte ställa för höga krav, nöja oss med det man får och behandlas som att man inte själv kan föra ett telefonsamtal. Därför blir man betraktad som superhjälte om man har ett "riktigt" jobb.. Betraktas som starka som visar sig på stan. Vill du veta en sak? Jag kompromissar inte med mitt liv! Jag kan visst få allt!
Kategori: Vardag 2013
Taggar: HMC, provocerad, felanmälan

Fingerfärg

Nja inte riktigt.. eller det var inte tänkt som det men det gick bra det med :o). Vi målade tröjor, disktrasor, papper och händer. Så himla kul. Efter det åkte jag hem till mormor med systrarna och åt tillsammans med moster god mat. Resten av kvällen vigdes åt olika sällsklapsspel och På Spåret som är lite heligt i det huset. Det där med att titta på programmen på datorn i lugn och ro eller på telefonen som jag endast gör nu för tiden förekommer inte. Det är lite skönt med mäniskro som lever på något sätt mer i realtid men samtidigt känner jag gu va skönt det är att kunna bestämma helt själv när, var och hur jag tittar på de program jag vill se.
 
 
 

 

Liten provocerad provocerar

Jag ringer Hjälpmedelcentrum (HMC) för att felanmäla min taklyft som gör att jag bland annat kan gå på toa. Alla sånna prylar går alltid sönder under helger eller som i detta fall på en röd dag. Det slår aldrig fel.
Jag säger mitt ärende och HMC tar emot min anmälan när det är klart får jag först frågan om jag bor i öst eller väst. Öhhh vet inte, uppger adressen igen och då visar det sig att teknikerna är stationerade i olika väderstreck i stan och HMC receptionisten vet inte i vilket område min gata ligger och vet därför inte vilken tekniker hen ska skicka på ärendet. Det löser sig när jag talar om i vilket område jag bor. Efter det kommer frågan. Är det ett boende? Alltså det är ingen lägenhet? Varpå jag svarar: Det är i min lägenhet. I en bostadsrätt. Hurså? HMC svarar nej nej men jag menar om det är gruppboende eller privat boende. (Vet fortfarande inte varför jag fick frågan. Jag har aldrig fått den förr och dessutom förstår jag inte vad skillnaden har för betydelse.)

Nästa samtal går till vuxenhabiliteringen dit man mer eller mindre tvångsinskrivs när man har en udda och framförallt kroniska diagnos. Där har jag en sjukgymnast och arbetsterapeut som i dags läget ska hjälpa till så att jag har en bra sittställning i elrullstolen. Vuxenhabiliteringen har haft för vana det senaste halvåret att skicka räkningar för behandlingar jag inte fått. Jag ringde för att jag fick en till precis innan jul och ville att de skulle makulera den. I samtalet får jag frågan vad den behandlade har för personnummer alltså jag. Jag uppger det och efter lite knappande på en dator kommer det fram att räkningen gäller ett besök hos sjukgymnasten som barnet (fortfarande jag) eller den det gäller (JAG!!!!) har haft. Jag försöker med lätt ton svara att det är mig det gäller och jag slutade kalla mig barn när jag fyllde 30.
Räkningen blir makulerad och alla är nöjda och glada men efter två sånna samtal är jag inte längre på mitt muntraste humör. Dessutom ligger det kvar en röst sedan några veckor tillbaka som mitt under en utprovning av en ny elrullstol flera gånger upprepar " ja men du förstår när man får en ny funktion på stolen får man acceptera att någon annan försvinner", " man kan inte få alla funktioner man vill" och "lite avkall på funktionär får man räkna med". Jag tänker: ja ja TANTEN jag fattade dig första gången men jag tänker inte kompromissa.

I detta fall gällde det måtten på stolens bredd som skulle bli 3 cm bredare än den jag har. Den blir lite stabilare och det ska bli bättre sittkomfort så jag slipper så mycket värk men det innebär bland annat att jag aldrig mer kan besöka moster som har en minihiss i höghuset hon bor i. Och aldrig mer komma in i mormors kök som har en smal dörr in sig. Och det är dem dörrarna jag kom på direkt. Jag vill bara skrika. VEM SKA DU SLUTA BESÖKA? FÖR DET FÖRSTÅR DU VÄL ATT MAN KAN INTE VARA MED ALLA SLÄKTINGAR OCH VÄNNER. BÅDE VARA BÅDE UTE PÅ LANDET PÅ GRÄS OCH I STAN PÅ ASFALT. MAN KAN INTE FÅ ALLT OM ÄR EN KVINNA UTAN INSIKT OM VAD SOM ÄR LIVSKVALITET OCH JOBBAR PÅ HMC! LITE FÅR MAN FÖRSAKA! DU FÅR VÄLJA MELLAN ATT MÅ NÅGORLUNDA BRA ELLER KUNNA BESÖKA DINA BARN!!!!! Men som duktig, väluppfostrad kvinna i rullstol vänder jag bara bort huvudet, försöker stänga öronen och ignorerar denna irriterande tant.

Ahhhhhh!!!!!
Det är inte så konstigt att förstå att vissa ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar inte har mycket tillit till världen, så kallade experter och framtiden. Att de ser hinder istället för möjligheter. Att de accepterar diskrimineringar och otillgängligheter i samhället när vi hela tiden matas med att inte ställa för höga krav, nöja oss med det man får och behandlas som att man inte själv kan föra ett telefonsamtal. Därför blir man betraktad som superhjälte om man har ett "riktigt" jobb.. Betraktas som starka som visar sig på stan. Vill du veta en sak? Jag kompromissar inte med mitt liv! Jag kan visst få allt!
Kategori: Vardag 2013
Taggar: HMC, provocerad, felanmälan

Nyårsdagen

Många löften brukar ha avgetts vid den här tiden. Sluta röka, börja träna, dricka mindre, sova mera...
 
Jag lovar att försöka uppvakta mig och de runt mig så ofta jag kan.
Jag lovar att försöka läsa fler böcker, se fler filmer och mysa med mysiga människor.
Jag lovar att försöka vara en uppmärksam vän, trevlig släkting och älskvärd syster.
Men framför allt lovar jag att försöka! Att försöka är det närmaste ett löftet jag kommer.
Jag kan garantera att jag kommer att svika stundtals på både det ena och det andra löftet.
Att jag kommer tappa fart, tappa sikte och krascha ibland. 
Men jag ska försöka hålla farten, ta på mig klarhetens glasögonen när det behövs och ta mig upp banan efter kraschen.
 
Något jag kan lova är att jag ska fortsätta äta godis och onyttig mat.
Jag kan lova att fortsätta inte börja röka. Och dricka kan jag garanterat lova att göra mindre, i mindre klunkar alltså.
Det där med sömnen är nog min akilles häl just nu. Men sova kan jag lova att jag ska göra.
 
 
Partyt fortsätter även nu!

Nyårsafton

Nyårsafton var helt underbar och i år en härlig mix av de gamla trogna gänget och en heldel nya personer. Vi åt i mängder, Nobellmenyn, dock byttes körbärsefterrätten ut mot saffransglassen som man inte klarar sig utan på nyår. Sen lekte vi och spelade massa spel till tolvslaget då vi tittade på fyrverkeriet och skålade för sjuttioelvte gången. Efter det väntade nattamaten som var mitt bidrag för kvällen och lite mer spel innan vi somnade ovaggade.
 
 Pyssel och pärlor inför att nyårspyntet.
 
Det resulterade i fjärderfyllda glas/ljushållare.
 
 
Bordet med alla underbara människor, mat och den fina dukningen. 
 
Jag hade partypimpat naglarna dagen till ära.
 
 
 
Kategori: Vardag 2013
Taggar: Nyårsafton, nyårsdagen, party, 2013