Nya tankar

Som så ofta har jag haft tusen tankar, känslor och blogginlägg men de publiceras aldrig. Faktum är att de inte ens skrivs ner. Jag formulerar, ändrar och punkterar meningar men skriver inte ner dem. Oftast sker detta samtidigt som jag badar, diskar, gör mig i ordning eller äter och när jag väl tar mig tiden är det i sängen och skrivandet där ger mig iPhone axelvärk. Så det blir liksom aldrig av. 

Jag har ju såklart funderat över detta. Tar jag mig tid? Får jag tid över till sånt jag vill? Är det så att jag inte vill dela med mig av just de tankarna utan de formas som inlägg i huvudet för att konkretisera dem mer?

Jag har sett nya serien som heter Tidsjägarna och känner igen mig i mycket. Varför skapa denna onödiga stress och känsla av otillräcklighet? Men en viktigare fråga - Varför bryter jag det inte? Det är svårt att bryta vanor absolut och min övertygelse är att man bryter inte vanor eller ovanor - man byter ut dem. Det är lättare i min hjärna att börja med något nytt än att sluta med något invant. 

Intensiv dag

Rivstartar dagen med en 2 timmar lång anställnings intervju för att sen hasta iväg till försäkringskassan med en banan i munnen för att få höra de senaste reglerna kring tidsrapportering.
Efter det tillbaka för styrelsemöte i företaget och som avslutning på denna dag rev jag av ett styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.

Nu har jag väl gjort mina möten för de närmaste veckorna iallafall? Imorgon ställdes både ett arbetsmöte och ett uppföljningsmöte in så jag kanske ska passa på att sova ut.
Nej just det, imorgon dyker fönsterputsarna upp och jag bokade in dem tidigt för att hinna till mötena. En eftermiddags lur kanske dagen kan bjuda på...

På gång...

Jag känner mig på gång, skrev en vän häromdagen. Och jag kände mig så träffad. Det är så det känns när man försöker stå still men tanken och kroppen stressar vidare. När man försöker ta djupa andetag men lungorna rymmer inte mer luft. När man stannar upp och försöker samla sig men glömmer bort varför man stannade upp.
 
Häromdagen var jag här. I balans. I synk. I harmoni. Trodde jag men jag var bara fri från värk. Kanske samma sak ibland.

Tur att det inte är en sån dag

Det är så jobbigt de dagar eller stunder man inte tycker om sig själv. Jag blir så galet irriterad och sur på mig själv vilket snabbt skapar en snurrande spiral nedåt. 
 
Hur gör man för att ta udden av irritationen? Få fram det där lilla extra tålamodet? Eller behärskningen att bara bita ihop och stå ut. Det jag verkligen undrar är om man måste göra det eller om man inte kan bejaka monstret i sig. 
 
Jag återkommer när jag närmar mig ett svar. 

Håldag

Idag är en håldag. Värme, vila, återhämtning.
 
Sov länge, tittade på bakprogram samtidigt som brunchen intogs. Nu börjar tröttheten återvända och frågan är om jag ska sova en stund, gå ut eller få i mig lite koffein. Dessa beslut känns för stora för en dag som denna så jag sitter kvar i solen och sluter ögonen en stund till.
 
 

Huvudvärk schhh

Efter några för långa och intensiva dagar börjar energin tryta. Med lite koffein och alvedon kan jag iallafall jaga bort huvudvärken.
 
 
 
 

Hemlängtan

Jag har redan hemlängtan! Och jag har inte ens åkt hemifrån än. . .

Jag har så mycket myspyssel att pyssla med men jag spenderar mer tid på olika hotellrum denna månad än vad jag gjort hemma känns det som. Och tiden rör sig lika snabbt som tjuren Ferdinand när han satt sig på humlan eller biet (helt annan diskussion).

Dagar och veckor bara flyger förbi. Inte mig emot men just nu hinner jag inte som de säger stanna upp och lukta på blommorna. Jag älskar att vara produktiv men kroppen säger snabbt stopp. Så jag ska nog vara lite lagom produktiv helt enkelt. 

Nu vill jag åka hem!



En andra chans

Hur många chanser har man? Har man rätt till en andra chans, oavsett vad man gjort?
 
Hur många chanser får man här i livet, hur många chanser får man i en relation?
 
Jag tänker på ordspråket - Älska mig som mest när jag minst förtjänar det för då behöver jag det som mest. Men så enkelt är det ju såklart inte. Jag är också människa och har dåliga dagar. Jag vill ge hur många chanser som helst men jag har varken psyket eller känslorna till det. Vissa saker är svårare att förlåta, vissa saker är svårare att komma över. Det som kanske skrämmer mig mest är likgiltigheten inför vår relation och jag vacklar mellan att vända mig om och gå eller sattsa ännu hårdare. För alla förtjänare väl en andra chans? ... Eller?