Vad gör jag för fel?

Efter en lugn hängdag med syrran på stan går jag nu och lägger mig. Hals och näsa är fortfarande inte alls som de ska men just nu låtsas jag som det. 

Jag somnar med frågan: Vad gör jag för fel med mina broccoli pajer? Varför blir de alltid så degiga i botten? 
snurrandes i huvudet. 

Besökte byggnadsnämnden

där man avhandlade några översiktsplaner alltså ritningar på områden ungefär hur de ska se ut. Man beslutade om nya riktlinjer för Tillgänglighetspriset och jag var där och ställde frågor.

Jag undrade vart man ska vända sig när butiker och restauranger som faktiskt är tillgängliga på så sätt att man kommer ut och in och kan använda hiss, ramp och toalett men man kan inte tex handla för klädstängerna står för tätt. Man kan inte äta för att borden är för täta eller fasta bänkar så att man inte kommer in till borden. Det finns många scenarium. Vissa har uppbyggda platåer inne i restaurangerna så att man inte tar sig fram. Hur gör man?

De är lika förvånade som jag att deras attityd är så dålig - för det är attityden det oftast handlar om. De tycker att man är besvärlig, i vägen eller har orimliga krav på var man vill sitta. Jag trodde ju att ägarna vill ha kunder/gäster. Problemet är nog att det inte genomsyrar verksamheten. Och det dem inte inser är att de förlorar inte bara mig i rullstol som kund/gäst utan även min familj, vänner, kolleger, bekanta osv. Det är många personer det rör sig om.

Och så undrar jag hur många som är som jag och oftast undviker att gå ut för jag blir alltid besviken, illa bemött eller något slags offer som placeras i ett hörn. Ska alltid känna sån j-la uppskattning för att jag får/kan komma in någonstans och det tar bort glädjen kan jag meddela.

Jag vill kunna göra spontan besök utan att behöva förboka och förmeddela att jag använder rullstol några dagar i förväg. Jag vill kunna gå ut på lunch med min syster eller vän utan att behöva fundera på var jag kommer in, var jag kan sitta utan att vara i vägen. Utan att behöva fundera på hur de har möblerat invändigt för jag kanske inte vill sitta i gången där alla stöter till mig varje gång de går förbi. Utan att behöva skicka in mitt sällskap för att be dem lägga ut en ramp så jag kommer in. Utan att behöva möblera om för att kunna ta mig runt i lokalen. Slippa be kompisen betala för att jag inte kommer fram till kassan.

Jag vill slippa sitta längst bak i konserthusen, framför första bänkraden i biosalongen, slippa gå in bakvägen, slippa sitta ensam längst ut på kanten medan mitt sällskap sitter några platser in på bänkraden. Jag vill inte behöva använda en speciell betalningsdisk när alla andra går till någon annan.

Jag vill inte behöva le, tacka och be för att jag väljer att besöka just din affär, krog, lokal eller butik.
Jag vill inte behöva betala extra för att sedan få sitta bredvid.
Jag vill bara vara jag.

 
 

sjukdagar

Idag är förskylningen ett snäpp värre och folk börjar höra av sig för att kolla läget. Mycket eftersom jag avbokat lite möten och roligheter vilket inte är likt mig. Normalt tar jag en alvedon och åker med ursäkten "det är ju bara en timme eller två".
 
Men nu har jag ju jobbat på att inte göra det som normalt faller mig in. Jag har dessutom mycket inbokat i höst och vill inte börja på minus i energikontot. Om det var så enkelt! Såklart det inte är. Det sker väldigt väldigt sällan att jag blir så sjuk, att jag blir sängliggande. Det handlar mer om feber, snuvig, ont i huvudet och halsen kanske. Inget som sätter stop liksom. Det har gjort att jag kört på, det har varit jobbigare att omboka eller jobba ikapp förlorad tid. För det är så jag har sett det... *harkel* det är så jag ser det. Som förlorad tid, att jag missar massa. Och känslan av att slösa bort tid eller dagar har stressat mig till den grad att jag struntat i sjukdagar.
 
Nu är jag sjuk. Jag har tagit några sjukdagar. Jag har missat möten och andra roligheter men jag är sjuk. Man ska inte vara ute och snurra med feber. Man ska inte jobba när man går på alvedon. Detta är inte självklarheter för mig, hur konstigt det än låter. Så just nu säger jag till mig själv: Man får vara hemma och vara sjuk. Jag missar inget avgörande. Jag behöver inte jobba igen när jag blir frisk. Det är okej, det är okej. 
 
Dagen har jag ägnat åt bdugetarbete, schemaläggning, sett en film, läst Allegiant, skickat in foton på framkallning till mina nya ramar och spånat på ett förord. Det jag INTE har gjort är svarat på de 5 akutmail som jag vill, åkt och handlat mat, städat, jobbat med Neuroförbundet och åkt på planerad kräftskiva med gamla goda och nya goda vänner. Samtidigt har jag jobbat hårt på att hålla nere stressnivån på att vara sjuk... det är helt klart dagens bedrift.
 

Att inte kunna vara mig själv...

... är påfrestande.
Att inte kunna vara mig själv...
... får mig att tappa bort mig själv.
Att inte kunna vara mig själv...
... får mig att bli extremt grinig.
 
Det får mig också att uppskatta de stunder jag får vara mig själv.
Det får mig att le lite extra när jag får.
Det får mig att inse att jag är inte en hemsk människa... jag får bara inte vara mig själv... just i denna stund.

Ta i trä...

Efter en vecka av extremt illamående och värkande mage tror jag *ta i trä* att den verkar ha lugnat sig. 
 
Jag använde alla mina vanliga knep för att återfå balansen men icke. Det var bara att lägga sig platt, konstaterar att jag är sjuk och ta några sjukdagar. Under sjukdagarna fixade jag en ny flaska till min refillpåse med tvättmedel. Såg filmerna Noah och Titanic 2, vilken skum film (se den om du vill skratta i 1,5 h). Ren parodi på originalet *läs* B-film upphöjt i 100 :)
 
Såg Idol, Leif Mannerström öppnar restaurang, läste lite i Guldkompassen, tvättade 4 maskiner med sommartvätt... Sen blev jag trött på det och stack ner till Konstmuseet för att träffa en kompis. Det gjorde inte saken bättre. Nu är magen och illamåendet okej men utbytt mot huvudvärk, feber och hals som har svårt att svälja. :(

Blir ytterligare några sjukdagar verkar det som... Men jag ska på kräftskiva i veckan och då, då! är jag frisk.