Jag kan inte andas under vattnet

Jag tycker inte om att fatta vissa beslut. Beslut som jag tycker känns onödiga, oviktiga och påtvingade. Får jag en fråga tex som Vad jag vill göra? behöver jag tid. Tid att fundera, känna och fundera lite till. Jag kan behöva återkomma en dag senare. Ibland finner jag mig men det kan ibland handla om inlärda svar. Saker eller frågor som jag inte har svar på spontant dyker alltid upp tids nog.
 
Jag har inget behov av att känna efter där och då för att producera ett svar eller ställningstagande. Dock förväntar sig en del i omgivningen det. De väntar, tjatar och konkret tvingar fram svar. Svar som jag ofta kan ha svårt att stå för, svar som jag måste revidera tids nog, återkomma till och stöta och blöta. Detta kan säkert uppfattas som förvirrande och att jag ändrar åsikt helt plötsligt men jag har antagligen haft fullt upp att känna och försöka ta in frågan. När jag känner och upplever blir jag lite som ett rådjur i strålkastarljus, jag stannar upp. Tanken och logiken sätts på paus och det är bara hjärta, själ och känslor som ockuperar och tar all plats i kroppen. Jag har inte tid, lust eller plats för en tanke. 
 
Känslor för mig kan ibland beskrivas som att jag tar ett djupt andetag och dyker ner under vattenytan. Be mig då inte ta ett andetag när jag är där under! Du får snällt vänta tills jag kommer upp till ytan igen.
 
 

Politik, engagemang, personlig assistans

Sitter och lyssnar på en forskare som pratar om trender inom funktionshinderpolitik. Min första reaktion är finns det inget bättre namn än det? Personpolitik? Människopolitik? Tillgänglighetspolitik? Samhällspolitik?
 
Han pratar om hur lagen kring personlig assistans kommer att urholkas pga att politiker inte prioriterar dem frågorna antagligen för att de inte tror att val vinns med den typen av frågor. Han pratar också om faran att politiken inte anser att målen inom funktionshinderpolitiken går att uppnå vilket gör att man slutar försöka uppnå dem. Ekonomin har också en stor del i nedrustningen då tjänstemän premieras i allt större utsträckning för att hålla sina budgetar menar han. 
 
Jag tänker tillbaka på en av gårdagens diskussioner som handlade om oron kring dagens engagemang i föreningar och organisationer inom tex personlig assistans politiken. Jag är så galen att jag tycker ju att det är just den frågan som är den roliga utmaningen. Hur får jag människor engagerade i vissa frågor? Eller hur får jag personer intresserad av vissa frågor och får dem att vilja göra något konkret åt det? Hur får jag andra att engagera sig i sakfrågor som jag tycker att de ska tycka är viktiga.
 
Jag engagerar mig i massa frågor, olika frågor. Men jag märker att i vissa sammanhang är jag mer intresserad av engagemanget än i sakfrågan. Jag kan ibland tycka att det är roligare att fånga upp människor som brinner för vissa frågor, ge dem möjligheter och förutsättningar att engagera sig mer vad att jag själv engagerar mig i frågan. Jag engagerar mig i människan. 

Solens strålar på mig

Jag har återigen upplevt den lycka det innebär att inse vilka fantastiskt underbara människor jag har i min närhet. Både i min direkta närhet men även i det som kanske kan räknas till periferin. De som plötsligt blixtrar till eller som finns där ständigt som skinande stjärnor men för långt bort för att hinna uppleva deras briljans. Jag ser dem som solar som cirkulerar runt mig (försöker inte göra mig till universums centrum men jag är ju faktiskt i centrum i mitt liv).
 
Jag ser dem som solar som cirkulerar och ibland när molnen skingras, det är dagtid och allt annat stämmer strålar de sina allra varmaste, klara, tydliga solstrålar på mig. Jag värms, slappnar av och vilar i ljuset och förundras av den självklarhet de kommer med. Sen försvinner de tillbaka i sin bana, moln dyker upp eller jag börjar vrida mig runt min egen axel. Det gör att ljuset och värmen hänger kvar ett tag och förnimmelsen dröjer sig kvar. Men tids nog svalnar värmen och minnet av ljuset blir svårare att plocka fram. Vi fortsätter leva parallellt men ljuset är för långt bort eller blockerat för att jag ska kunna ta del av det.
 
I veckan som gått har jag fått uppleva solstrålar från massa olika solar som glittrade med sina långa fransar mot mig.
 
Tack för det!
 
 
 

Söndagsmys

Halva dagen spenderades i sängen för igår var jag ordentligt förskyld. Börjar efter idag misstänka att det inte är förkylning utan lite för högt tempo som orsakade nysningarna, huvudvärken och den extrema tröttheten.
 
Efter tre dagars mässan i Göteborg och underbara möten med olika typer av människor så är jag åter hemma. 
Idag hölls ett årsmöte där jag deltog. Jag blev invald valberedare då det inte fanns så många andra som erbjöd sig. Jag är i en period där det verkar som att jag har outtömlig energi. Och ibland är jag helt slut men då sover jag 30 min och så är jag tillbaka. Förstår att det är en period och att det inte kommer hålla i sig för alltid. Just nu jobbar jag på att hålla perioden vid liv så länge det går.
 
Med hjälp av lite sömn, fin familj och goda vänner så förlängs den med råge!


 

Vår i Göteborg



Tröttdag

Dagen går i trötthetens tecken. Jag slappnar av. Märker att bröstet värker och axlarna likaså men jag är ledig! Helt ledig så jag tar mig tid att känna efter, tröttna till och slumra när så behagas.
 
Jag märker att efter att ha varit hemma en månad efter semestern börjar ord som "måste" och "borde" dyka upp igen. Kanske framför allt det kända ordet skuldkänslor. För att jag lägger för mycket tid på den ena och för lite för lite på det andra. Att jag inte hinner det jag vill, inte gör det jag borde, inte tycker att vissa saker är roligare osv osv. Men nu är min strategi att backa, prioritera och säger nej. Eller kanske rättare sagt säger ja till mig själv till skillnad mot tidigare. Men tröttheten kommer nog ifrån att jag kört i väldigt högt tempo sen jag kom hem. Inte för högt för det har jag koll på men fastnar gärna i "jag vill". Jag glömmer liksom lite bort att villet medför lite planering, tar tid och energi och det är svårare att hålla fokus på mig själv här hemma i vardagen än borta. 
 
Däremot är jag vaksam och medveten på det vilket gör att jag inte känner mig orolig. Jag vet att jag sätter stopp när det blir för mycket, att jag antagligen blir en smula besviken och att jag kommer tillbaka. :)
 
Så idag bejakar jag min trötthet och skjuter på morgondagen som jag vet blir bättre fast det inte alltid känns så.
 
Glad påsk!
 
 

Ensamhet blir gemenskap

Jag känner mig inspirerad av livet. Jag har sedan nyår satsat på att säga ja till saker jag inte ens skulle ha ödslat ett nej på tidigare.
 
Jag har börjat sjunga i kör! Super kul. Såklart! Annars hade jag ju inte fortsatt. Provade på yoga förra terminen och fortsätter även denna termin. Detta är saker som kräver att man är fler. Jag gillar inte att göra saker i grupp, jag vill vara ensam eller ett par styckna. Ha kontroll, komma och gå som man vill. Nu har jag en hel kör att förhålla mig till. Likaså yogan. Hade varit helt okej att yoga ensam i ett tyst rum. Bara jag och mitt men nu tränar jag på gemenskap och att dela. Dela med mig och ta emot det som ges till mig och nu efter ett halvår börjar jag vänja mig.
 

Ett leende säger mer än ord

Har haft en väldigt bra dag idag. Mycket nytt, mycket skoj. Jag märker att jag inte riktigt har förmåga att formulera vettiga meningar. Jag kan inte, vill inte sätta ord på alla känslor. Jag bara är och njuter av fulla drag.
 
På frågor som hur är det svarar jag:
-Bra! 
 
Vad har du gjort?
-Massor.
 
Hur var resan?
-Jätte bra.
 
Sen tar det liksom slut på ord.