Det har redan gått ett år. I fredags hade det gått ett år! Det känns fortfarande som igår. Jag vet inte om jag ska vara lättad över att det känns som året har gått så fort eller lite förfärad. Vad har jag gjort med detta år? Somrarna håller jag väldigt varmt om hjärtat. Och även om årets sommar har bevisats vara en av de regnigaste på länge har den varit kanon för mig. Jag har varit med familjen, hela familjen, med kusinerna och deras underbara barn. Det är lite som en parallellvärld där ute i stugan. Ibland dyker det upp gamla nära och kära från den andra världen men för det mesta är det bara sommar på alla sätt och vis. Jag har ju varit i Kalifornien och där skaffat massa ljusa minnen. Dessutom några konserter som sticker ut och några lunchdater som glimrar till i själen. Ett otroligt kärleksfullt dop och två gamla vänner som återvänt till min närhet.
Jag skulle samtidigt säga att detta år har varit ett av de tuffaste för mig. Då skulle man kunna tro att de stunder av lycka lyst ännu starkare. Kanske men har också fungerat som en sårande dolk i hjärtat som en påminnelse om hur livet ska vara men inte är. Hur jag vill må och känna men inte orkat för allt det mörka och tunga.
Så många tårar som fällts iår av både sorg och lycka skulle få öknar att blomma. Men dig morfar minns jag med leenden. Du fnös åt det svåra - mig ska du inte få på fall!
Så i din ära och till ditt minne åt vi och kussen lunch ihop. Skrattade och skojade! Avslutade med en glass nere vid vattnet och de stora segelbåtarna. Du skulle såklart fråga var vinet var, harkla dig och säga:
- Asch! Nu äter vi.
Så skål!