Det är något jag måste berätta...

Onsdagen den 9 december köpte jag en butik tillsammans med en kompis. Vi vet nog inte riktigt vad vi gett oss in på. Det är en i brist på bättre ord en tvättäkta hippie butik med rökelser, oljor, kläder och annat smått och gott. Den har funnits i Västerås sedan 80-talet och unik i sitt slag. Shanti heter den. Den är väldigt indiskt inspirerad och ligger vackert längst Svartån i de gamla kvarteren i Västerås. Vi tog över butiken i befintligt skick och har nu ägnat två dagar att städa, rensa och möblera om. Imorgon öppnar vi för allmänheten. Utan fungerande kassaapparat och fortfarande helt vilse vad gäller säkert hälften av sakerna i butiken. 

Jag och vännen har ofta affärsidéer och grandiosa planer men det faller ofta på att ingen riktigt har tid eller ork att ta tag i sakerna eftersom vi båda jobbar heltid. Denna gång var det för enkelt val och lockande. Vi kände nu kör vi. Bära eller brista. Kan tilläggas att vi båda är fenomenala på problemlösning och akutsituationer. Inget vi letar efter men vi känner oss helt lugna i att vad som än kommer löser det sig. När jag behöver kliver hon in och när hon behöver stöttar jag. Vi är ett oslagbart team och därför är det så roligt med denna butik oavsett innehåll. 

Varje dag vi varit där och städat har det kommit in människor som undrar om vi öppnat igen, om de kan handla och många vill bara kolla vad som händer. Det känns som att vi kommer att ha att göra imorgon. Nu ska jag sova för att gå upp tidigt för att öppna min butik. Galet!!!

Fråga inte mig.

Vad gör man när man inte står ut med sig själv? 
Vad gör man när man inte känner igen sig själv? 
Hur förändras man utan att gå vilse?
Hur gör man för att hitta hem?

Ja jag vet inte. Fråga nån annan!