Livets lekar

Smultrondoften slår emot mig. Solen värmer. Blåsten är ljummen. Tankar snurrar. Lusten sprudlar. Energi fylls på.

Det är så skönt ute. Vill inte gå in. Kramar ur sommarens sista dagar. Tänker på alla runt mig. Tänker på alla idéer. Alla uppslag. Alla fina människor i min omgivning. Alla inkännande, empatiska, snälla och omtänksamma människor jag har kontakt med.

Livet är allt bra gott!

Kallt i solen

Det är kallt ute i kylan. I dem oförståendes värld.
Det är så ensamt i ensamheten. Hos de oinvigda.
Principer är till för att följas. Men det verkar endast vara principer som följer efter mig.
Resten står kvar och tittar på. Lama hjärtan som försiktigt ler med huvudet på sned.
Det är så lätt att blunda och gå vidare. Bara gå förbi. Låtsas som ingenting.

Jag kan inte blunda. Kan inte stå tyst bredvid.
Jag har fått en mun för att använda den. Likaså mitt hjärta.

Obehagligt behag

Jag borde känna mig arg, ledsen, förnärmad och sårad men jag orkar inte riktigt. Det är klart jag är ledsen. Framförallt går jag runt med en klump i magen. Jag tycker det är extremt obehagligt att inte veta var jag har personer. Jag känner mig tryggare i relation till en person som öppet och ärligt visar avsky. Visst är det också jobbigt men när jag inte har någon som helst aning om vem jag kommer möta eller vad som kan hända blir jag nervös. 
 
Sen tycker jag att det är jobbigt att veta att någon går runt och tycker illa om mig pga vem jag är. Jag vet logiskt att jag inte ska bry mig. Det är mer synd om den som inte vill umgås med mig eller som inte uppskattar mig för den jag är. Men det gör ändå lite ont att inte åtminstone låtsas kunna vara lite neutrala. Jag accepterar att vi alla är olika och tycker olika. Men det gör ont i känslan. 

IS glass

Kl är 23 och jag har varit ute och gallrat hallonbuskar i några timmar. Det har regnat hela dagen och när jag väl går ut vid 18 skiner solen upp. Den syns precis bakom trädtopparna innan den försvinner. Det blir kallt, så kallt. Händer stelnar och naglarna blir blå. Hallonbuskarna gallras och tunnas ur i samma takt som värmen lämnar min kropp. Snabbt och drastiskt.
 
Även om klockan är sent och det bara är 12 grader ute sitter jag här med en skål med glass. Jag har även två filtar och fyra varma vetekuddar men jag hade ju köpt glass och framförallt lakritsströssel. Så gott strössel! 

Tristess

Ännu en dag snart till ändo. Det känns som att jag bara avverkar dagarna. Lite som nedräkning till något. Starten.
Starten till vad vet jag inte riktigt. Inte än iallafall. Men jag har lyckats skjuta upp lite fler saker tills imorgon. Lite samtal, två böcker som ska läsas, beskära buskar och plocka in sakerna för hösten.

Dock har jag sett två filmer, några avsnitt av min serie, varit i affären, laddat mobilen två gånger och bytt kläder en gång. Imorgon lär ju bli mer händelserik.

Fängslande frihet

Sitter framför datorn och funderar. Fortsätter kolla serier. Fortsätter skjuta upp saker men har egentligen inget att skjuta upp. Jag tänker tillbaka på för några veckor sedan när vi var ute med båten. Vi åkte till alla gamla ställen som vi brukade besöka som barn. Gamla prästgården där farmors föräldrar bodde, kyrkogården där farmor och farfar vilar, Bullandömarina, Strömma kanal och andra ställen. En märklig känsla att sitta i en sån liten båt. Är mer van vid färjor där jag sitter kvar i stolen. Nu fick den snällt vänta på bryggan.

Det är en ganska märklig känsla att inte sitta i stolen, oavsett om det är att sitta i soffan, en båt eller någon annanstans. Det är en slags frihetskänsla samtidigt som det är väldigt frihetsberövande. Jag kan inte ta mig någonstans, jag kan inte röra mig som jag normalt kan men samtidigt är det en omväxlande upplevelse att se världen från en annan sida.

Dagen som varit

Dagen har bestått av regn, blåst, sol, moln, stillhet, promenad och fika. Jag känner mig trött, öm och snuvig. Jag orkar inte riktigt tänka, orkar inte riktigt vakna, orkar inte vila. Dövar allt med varmt honungsvatten och serier på Netflix.
Har börjat jobba nu och det känns helt okej men vad trött jag blir. Det har tillochmed varit kul att jobba. Det är lite ovant och jag somnar ovaggad men det skapar så många ideer att jobba. Har redan minst fem nya affärsideer men tiden och energin vettikatten. Lägger dem i idélådan.

Varning för känsliga läsare

Jag vet att jag är orättvis. Jag vet att jag är hård i tonen. Jag vet att jag inte är rolig att ha att göra med stundtals. Jag är stressad, ledsen och rädd.
Jag är stressad över att jag gör för lite, att jag gör för mycket, att jag gör fel saker, prioriterar fel, inte slappnar av tillräckligt, inte sover tillräckligt osv.
Jag är ledsen över att inte kunna vara mer i nuet, ledsen över att åldras, över mitt sinne som stelnar, ledsen över att min glädje och ork försvinner med stressen.
Jag är rädd över att jag kastar bort tid på onödiga ting, att jag missar saker i vardagen såsom spontanmiddagar med vänner, jag är rädd över att inte kunna hantera stressen, rädd för att alltid känna mig så ensam.

Jag gör absolut inte för lite.
Jag gör i perioder alldeles för mycket.
Ibland gör jag fel saker men oftast helt rätt saker för mig.
Jag prioriterar absolut fel när jag är stressad och trött. OCH!? Vem gör inte det?
Att jag inte slappnar av tillräckligt kan jag faktiskt göra något åt.
Jag sover tillräckligt.
Var det något mer?

Det finns alltid saker att noja över. Det finns alltid saker som känns fel. Det viktigast är väl att oftast känna att det är rätt. Och det gör jag ju… Eller…
Jag missar saker men missar nog mest med att tänka tanken att jag missar saker. Då missar jag ju även det som jag faktiskt gör i stunden.
Min erfarenhet är att ju mer jag gör desto mer vill jag göra, och desto mer känner jag att jag missar. Känner mig väl helt enkelt väldigt otrillräcklig åt mig själv just nu. Får åka till affären och handla lite mer av den varan tror jag.