stress?

Under en tid har jag varit så galet stressad. Över livet. Stressad över att hinna med. Över att räcka till. Stressad över att orka lite till.
 
En dag upptäckte jag att när jag gick och lade mig låg jag i sängen med uppdragna axlar och knutna händer. Vaknde med huvudvärk pågrund av spända axlar. Var kommer all denna stress ifrån? Finns det en evighetsmaskin som bara tillverkar stress?

Det är ju heller inget som syns eller märks på utsidan. Det är en inre stress som regerar. Men efter att ha pratat med goda vänner och fattat några nya beslut så tog jag paus ikväll. Stressen kan fortsätta imorgon om den vill men ikväll tog jag paus. Ett glas med godricka, lite chips och en bra film så tog jag lite paus. 

Livet just nu

Livsångest




Passivitet




Frustrationernas frustration




Livslust




Passivitet




Styrka




Osäkerhet




Passitivitet




Livsglädje 

Mellandag

Idag har varit en riktig mellandag, pausdag, slappardag. Jag har svårt för dessa dagar. Blir rastlös, irriterad och stressad. Jag känner mig oproduktiv, ineffektiv och som att jag slösar bort timmar... dagar...

Det är så korkat. Så otroligt hårt, obarmhärtigt och elakt mot mig själv. Jag behöver slösa tid på mig. Jag behöver slösa tid på min partner. Jag behöver dagar när jag inte gör någonting. Jag behöver dagar när det inte finns krav, prestationer eller att-göra-listor.

Ändå har jag som idag medvetet inte haft någon att-göra-lista men är så stressad över att dagen snart är över och jag har inte gjort något. Jag har inte ens hunnit se de filmerna som jag ville. Men jag har spenderat hela dagen med sambon. Jag har planerat veckan. Och nu ska jag äta pizza och titta på film.

Bryt

Haft en väldigt skön och lugn dag. Fick lite sovmorgon. Åt brunch innan jag gav mig av mot butiken. Efter tre timmar i butiken kom en vän och löste av mig. Efter en timmes siitsnack med henne gav jag mig av till mataffären. Där köpte jag lite torskrygg och sötpotatis för ikväll kommer en kompis över på middag.


Det blev så gott! 😊 

Jag är i ett litet lustigt känslomässigt läge. Jag försöker bryta gamla mönster. Ibland går det jätte bra. Ibland går det mindre bra. Men jag jobbar på. Med att ändra mitt uttryck, ändra tankebanor men kanske framförallt vill jag ändra mina beslutsvägar. De är väldigt påtagliga och resultatfokuserade vilket jag gillar. Jag vill att det ska synas när jag rensat i garderoben. Jag vill att den förändring som sker på insidan ska märkas på utsidan. Jag vill att känslan speglas i handling på något sätt. 

Lusten till tystnaden

Jag sitter här i min ensamhet och njuter. Njuter av tystnaden. Njuter av maten i tystnad. Njuter av drycken i tystnad. Njuter av lägenheten som ligger i tystnad. Njuter av att muggen står där jag lämnat den. Njuter av att inte behöva plocka någon annans mugg. 

 
Jag älskar verkligen att sitta uppe. Se hur fönster efter fönster i grannhusen släcks. Jag njuter av ensamheten. Njuter av att världen lägger sig till ro. Njuter av den stärkta ensamheten som mörkret ger. 

Den okontrollerade otryggheten

Jag är inte lätt just nu. Tårarna trycker plötsligt utan anledning på. Jag känner mig trött eller snarare uttömd. Jag orkar inget. Vill typ sova till lunch och gå och lägga mig mig vid 20 tiden. Klart vädret och mörkret spelar roll men jag tror att det är en lite för hektisk höst och fortfarande beslutet som spökar. Jag vill inte acceptera utan låtsas som ingenting för då kanske det försvinner. Jag tror nog fortfarande att jag ska vakna och upptäcka att allt var en dröm. Och ändå sitter jag här och ägnar tid åt att räkna hur många minuter det tar för mig att klä på mig. Att städa av köksbordet och hur många gånger om dagen/veckan gör jag det. Jag märker att jag blir orolig så fort jag åker någonstans. Jag orkar inte riktigt med att göra något. Sover dåligt, svårt att koncentrera mig osv. 
 
Jag känner mig samtidigt väldigt löjlig. Varför kan jag inte bara ringa samtalet som jag behöver. Det tar typ 5 min. Det är ju bara att lyfta luren. Men jag förmår mig inte. Även idag är samtalet oringt. Även idag somnar jag med klumpen i magen. Även idag tänker jag: Det otänkbara har hänt så vad kan nu hända. Katastrof tankar helt enkelt. Jag känner mig löjlig eftersom jag inte kan göra mer än vad jag gör. Skjut det åt sidan och koncentrera dig på det som händer här och nu. Alla fina, underbara människor som hör av sig, stöttar och hjälper till på alla sätt de kan. Det går mig inte förbi! Det uppskattas! Det gör skillnad för mig!
 
Men jag kastas dagligen mellan förtvivlan och ilska. Vissa dagar tillochmed vissa timmar är outhärdliga, de tar aldrig slut och i nästa stund går det alldeles för snabbt och jag hänger inte med. Allt känns lite på paus, lite oviktigare, lite mindre på riktigt och jag vill inte känna eller leva så. Lyssnade på en pod igår där en person beskrev under det kändes att bli sjukskriven för utbrändhet. Hon sa tänk att du har den värsta influensan någonsin och alla säger till dig: "Gå hem och vila så blir det bättre. Vi vet inte om du blir bättre om några veckor, månader eller år. Men gå hem och vila du." Så upplevde hon det kring utbrändheten. Jag kunde relatera till känslan om ovissheten, kontrollbehövet, viljan att kunna påverka sin situation men den ligger utanför din kontroll och framförallt vet jag att även när jag kämpat så blir jag aldrig klar. När jag får tillbaka mina timmar och mitt normala liv så kan jag aldrig vila och vara trygg i det.
 
Den här upplevelsen påminner mig om att andra personer, personer som aldrig träffat mig har en viss makt och kontroll i mitt liv. Det vet jag aldrig om jag kan acceptera. Om jag kan förlika mig med det. Om jag någon någonsin kan känna mig helt trygg igen.

Det händer inte mig...

Det händer inte mig. Det är väl så man tänker… Speciellt inför otänkbara situationer som skrämmer en. Det händer inte mig.

De senaste 7 åren har jag haft assistans dygnet runt. Det händer inte mig.
Försäkringskassan beslutade att jag har så stora omfattande assistans behov att jag behöver det dygnet runt. Det kan inte hända mig.

I 7 år har jag levt mitt liv obegränsat, självständigt, värdigt och på mina villkor.

Det tog slut för 5 dagar sedan. Då kom beslutet. Det där som inte händer mig. Skräcken. Sedan 2 dagar tillbaka drar försäkringskassan in på mina timmar. Det kan INTE hända mig!

Vad har hänt? Jag har inte blivit starkare. Jag har inte blivit friskare. Jag kan fortfarande inte föra vattenglaset till munnen. Jag kan fortfarande inte stå eller gå. Så vad har förändrats?

Jo jag blev kär. För ett halvår sedan blev jag sambo. Rätt att leva som andra säger lagen. Skitsnack säger jag.

Det hände mig. Kan det hända mig betyder det att det kan hända dig! Personlig assistans är en rättighetslag och en trygghet för alla! Det händer mig.

Försäkringskassan håller mig gisslan

Jaha. Då var det klart. Assistansen blir indragen. Knappt två timmar om dagen. Men jag är van vid att kunna gå på toa när jag vill. Dricka te när jag vill. Äta när jag vill. Gå och lägga mig när jag vill. Gå upp när jag vill. Kunna vända mig när jag vill. Hämta posten, gå ut med soporna, träffa familj och vänner, jobba, ja typ LEVA som jag vill och när jag vill. Nu ska jag sitta och stirra ut i intet i två timmar. Får be till högre makter om att jag inte tappar telefonen eller dörröppnaren under tiden för då är det kört. Får hoppas att jag planerat mina mat, sömn och kli på näsan behov ordentligt så att jag klarar mig i två timmar. Hur ofta under en dag sker det att man bara sitter och inte gör någonting under dan? För mig aldrig! Jag ligger inte ens still så länge i sängen utan att behöva vända på mig.
När ska jag sluta leva? Mitt i natten? När jag gått och lagt mig? När jag vaknat? Mitt på dagen? När?

När i hel-ete sitter ni på försäkringskassan och inte gör någonting?

Varför är två timmar så farligt? Det är det kanske inte egentligen. Kan ju se det som rehabiiitering för den obotliga arbetoholicen. Eller som en skön vila. Kanske en på förmiddagen och en på eftermiddagen? Vem vet det kanske kan vara nyttigt för mig. Men jag anser med en idiots envishet att jag har rätten att bestämma detta själv!
2 timmar. 2 timmar. Ca 45 timmar i månaden. Avrundat 2 dygn i månaden. 2 dygn som jag inte har rätt att pissa, skita, äta, sova, sitta, klä mig, tvätta mig och ännu mindre vara syster, sambo, dotter, arbetsgivare, barnvakt, arbetstagare, medborgare, förening och kultur människa. Frihetens tid är förbi. Snåla vindar blåser i vårt land. En social demokratisk regering har bestämt att jag är för svag för detta samhälle. Jag får existera på nåder. Egentligen borde jag inte existera alls. Jag kostar för mycket. Jag bidrar för lite. Sverigedemokraterna är iallafall öppna med att de inte tycker jag ska belasta samhället. Sossarna ler, vänder mig ryggen i tystnad och går. Ett arbetarparti var de en gång kända som. Nu vet i f-n vad de står för? Inte för trygghet, stabilitet och medmänsklighet iallafall. Att jag betalar skatt i Sverige struntar de i. Att jag heltidsanställer minst 5 personer året om struntar de i. Att jag kan studera, jobba och resa för att minska sjukhuskostnader struntar de i. Att jag driver verksamheter som betalar skatt struntar de i. De ser bara belastningen.

De drar in timmar inte pga att de anser att jag är friskare, starkare eller bättre. Nej det är för att jag blivit sambo. Enligt sambolagen lyder vi under maka/make ansvar enligt dem. Att min sambo reser mycket i arbetet, pendlar till Stockholm och andra städer och inte är hemma en vecka i månaden struntade de i. De tror ändå att vi äter middag tillsammans och då får jag inga timmar för att kunna äta. Att jag ibland själv vill gå på stan och uträtta ärenden utan min kära sambo. Det struntar de i för de tror att bor man under samma tak så gör man sådant 50/50. Att jag har körkort och inte han struntar man fullständigt i när det gäller tillexempel storhandling. Vi är ju nu sambo och då gör vi det varannan gång. Jag har inte längre rätt att följa med eller när han är borta göra det själv. För gott folk! Jag har inte rätt till ett självständigt liv längre! Jag har blivit sambo och då avsäger man på automatik sin frihet att bestämma över sin tid som en vuxen människa.