"Vad var det jag sa!"

Har den senaste tiden gått med känslan av att sitta i en eka som tar in vatten. Jag öser och öser men ser hur snabbt jag än öser hur vattnet fyller båten mer och mer. Det känns som att jag sjunker, jag kommer snart att drunkna men jag gör allt för att inte hamna i vattnet. Kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och drar in snabba men friska andetag. Utan nödraketer är jag alldeles ensam där ute på det stilla vattnet i den sakta sjunkande båten. Jag ser mig omkring, öser i takt, ökar, pausar för att orka lite till men vart jag än vrider mig och hur mycket jag än byter strategi sjunker jag. Sakta. Jag blir blötare och blötare, kallare och kallare och tröttare och tröttare. 
 
Nu orkar jag inte längre. Jag ger upp. Slutar ösa, slutar kämpa och accepterar att det kanske är så här det måste bli. Samtidigt sänder jag ut en tankebubbla, en tankeballong som jag hoppas att någon ska se så att jag i sista, allra sista sekunden kan bli räddad. Eftersom det är en tankeballong som jag vill att folk ska se gör jag den rosa. Superrosa så att det inte ska försvinna i allt det blåa, havet, himlen.
 
Jag chansar på att känslorna som gör att jag sjunker kanske behöver sjunka för att under vattenytan flyta iväg eller lösas upp. Så jag sjunker, accepterar och hanterar. . .
 
Det jag hör när jag sjunker är "Vad var det jag sa?". Det låter hårt och kallt men efter ett tag mjuknar orden och blir varma och omfamnande. Vad var det jag sa? Ja vad var det hon sa? Något om att inte ta på sig för mycket. Det ska vara roligt och det måste finnas luft i systemet för att det ska finnas utrymme för att tycka saker är kul! Ta det lugnt och även om du vill mycket, tänk en gång extra innan du hoppar på nästa projekt. Även om det för stunden verkar kul. 
 
Jag har väl gjort för mycket kul senaste tiden... Till mitt försvar kan jag bara säga: Livet har precis börjat, kvällen är ung och jag är under utbildning. Jag lär mig fortfarande.
1 Anonym:

skriven

Men gumman! Hur mår du egentligen?