Vinter is coming...

Armarna bränner, kroppen fryser. Idag är inte armarna med. Fingrar beter sig som att de får sendrag när jag skriver på datorn. Överarmarna svider, bränner och ömmar.

Jag vill bara linda in mig i värmefilten och stanna där. Samtalen måste ringas, mailen måste skickas och maten måste in i kylen. Jag vilar i värken. Värken vilar ju redan i mig. Läser inlägg på Facebook om ett botemedel eller rättare sagt en slags behandling mot en diagnos som är väl känd för mig. Det är många lättade toner i samtalen, en del rädsla och en del motstånd. Inte mot behandlingen utan mot den generalisering och förutfattade meningen att alla med en diagnos sitter och väntar på ett botemedel.

Själv skulle jag i stunden ta vad som helst som lättade värken men å andra sidan om någon erbjöd en vecka till sol och värme skulle nog den tas emot med samma lättnad. Frågan blir aktuell igen: Skulle jag ta en behandling som botade/saktade ner min diagnos. Just nu kan jag svara ja. Men jag kan svara ja för att jag idag inte saknas något. Jag går inte runt och vill bli botad. Jag vill bara inte begränsas.
 
Eftersom det är så mycket oro kring assistansen som ger mig frihet är jag nog mer benägen att tacka ja till ev behandling. Jag väntar på besked om jag ska få behålla mina timmar. Jag är kall, trött, öm, pressad, rädd och arg vilket gör att perspektiv och synsätt ändras. Det är skrämmande men så är det. Jag hade för två-tre år sedan tvekat och resonerat på ett helt annat sätt. Jag vill inte bli botad, jag vill bara inte begränsas!
 
Vill förtydliga att det är ingen behandling som skulle fungera på min diagnos så jag behöver inte bestämma mig idag som tur är. Idag fattar jag beslut om när jag ska byta till vinterdäck på bilen, Om det blir kött eller kyckling till middag. Idag fattar jag beslut om var jag ställer de nyköpta skorna, vilken godisbit jag ska äta upp först och o jag ska se ett till avsnitt av the Good Wife nu eller efter maten.
1 Gunilla:

skriven

Som alltid så ofta, så lika som jag känner ... Jag har aldrig hoppas aldrig trott på någon bot, något som stoppar. Värken är helvetet, stelheten och orörligheten fiende