Vad är det som växer?

Gamla mönster upprepar sig. Jag är inne i en fas där jag återupplever 2-3 år gamla saker. Trots att jag är i nya situationer med nya människor känns det som en skiva som nu snurrat ett varv och börjar om från början. Jag är på ett sätt känslomässigt tillbaka där jag var för flera år sedan. Det upptar väldigt mycket tid, tankar och energi. Tid som jag inte ger mig, tankar som har en tendens att bara snurra. Runt, runt och runt. Energin har jag inte att ge och därför blir det en kamp. En kamp mot mig själv. Kamp att hålla allt på avstånd, kamp för att inte släppa taget. En kamp jag lovade mig själv att inte ta upp igen. 

Jag är inte mer än människa och vill inte vara mer än så heller. Jag håller på att släppa taget. Jag håller på att lyssna till fullo. Problemet är att jag orkar bråka och kämpa lite till så då gör jag det. Det är helt galet, jag vet, men jag behöver den processen. Leva i en chimär. Lite till. Jag orkar inte vara stark just nu. 

Jag kommer släppa taget och falla. Falla ett tag. Tills jag finner lite fästa. Där kommer jag hålla till och samla kraft. Bygga strategier och begrunda mina tankar. Sen. Sen kommer jag resa mig. Starkare än innan. Så mycket klokare och rikare än innan. Dit längtar jag.