Vad är det som växer?

Jag drar mig tillbaka i mitt skal. Blir sur och misstänksam. Blir något jag inte är. Jag vill inte alltid dela med mig. Jag vill inte alltid prata. Jag behöver vara tyst och inåtvänd ibland. När "du" då kräver kommunikation och mitt engagemang sluter jag mig ännu mer. Blir irriterad och sur. Vill inte vara med. Vill inte delta. Dock krävs det av mig och jag har ingenstans att ta vägen. Jag flyr in i jobbet, filmens värld eller i något projekt. Jag förtränger och hoppas på en bättre timme.

 

Det nya är att jag nu är så medveten om mitt beteende att jag faktiskt kan välja om jag vill gå in i mig själv eller vända mig utåt. Utåt för att få styrka. Kommunicera för att inte i första hand få förståelse men få uppleva den makt som det innebär att dela med sig. Jag väljer att se mitt val att förtränga med vetskap om att det endast varar en timme eller så för jag måste ta tag i det. Jag kan inte överleva som mig om jag hela tiden väjer undan vid en vägbula. Det tar mig inte framåt i mig själv.

 

Men jag väger mina ord på vågskål för att inte säga något i den bittraste känslan.