Vad är det som växer?

Detta inlägg är inte kul att läsa. Det handlar om att skriva av sig frustration och tillfällen när hopplöshet tränger sig på. Det är ytterst sällan jag känner mig begränsad av min kropp och rullstol. Den gör att jag kan förflytta mig, röra mig i samhället, ta del av natur, shoppa och framförallt ta för mig av mina rättigheter och skyldigheter. Min kropp har lärt mig att prioritera, se det vackra och lätta i livet och de små detaljerna som många bara hastar förbi. Den har också lärt mig att lita på mig själv och en förmåga att avgöra vilka i min omgvning jag kan lita på.

 

Inser nu att detta inlägg inte alls är så deppigt som jag känner mig. Jag vill skriva om hur kroppen skriker. Värker, ömmar, begränsar. Hur hela jag vill gråta. Gråta ut sorgen, gråta ut ilskan och framför allt gråta ut maktlösheten som jag nu känner. Låta tårarna ta med sig värken ut ur kroppen. Låta tårarna föra ut obehaget. Låta tårarna lätta på frustrationen som slagit sina klor i mig. Jag är rastlös och vill fly från kroppen en stund. Bara ett litet litet tag.

 

Jag vill inte hindras av trottoarkanter, trappsteg och för trånga dörrar. Jag vill inte hållas tillbaka av assistenter. Jag vill inte begränsas av min kropp. Jag vill sväva på livets moln av lätthet. Leva av luft och skratt. Inte kastas tomater på som gör att jag kraschar mot marken alldeles för hårt. Inte sitta ensam och känna frustrationen öka och låta bagateller bli jättar. Inte vara så trött i kroppen att jag inte orkar dricka för jag orkar inte gå på toaletten idag, inte äta för det är för energikrävande för kroppen idag.