Vad är det som växer?

Jag gillar människor. De är fascinerande. Roliga. Överraskande. Trygga. Flummiga. Komplexa. Tråkiga. Enkla. 

Jag tror på mänskligheten. Den är god. Utmanande. Uppmanande. Logisk. Förstående. Lustig. 

Men idag tål jag inte människor. De kränker. Förnedrar. Försvårar. Är oförstående. Hänsynslösa. Egoistiska. Och idiotiska. 

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Mellan ilska och förståelse. Det gör mig matt men samtidigt mer fokuserad och målmedveten. Det skapar en stark jävlar-anamma känsla. 

If you mess with me! You mess with all of me! Body and soul. 

Sen kraschar jag. Slickar såren. Drar mig tilllbaka. Bearbetar och begrundar. Vad lärde jag mig om mig själv denna gång? Vad fick jag för erfarenheter att ta med till nästa gång? Jag andas. Funderar. Mår väldigt illa och förstår hur det känns att ha snurrat runt i en torktumlare några varv. 

Men jag är stark. Bryter ihop efter att ha bitit ihop. Blir såklart trött och ledsen av alla kamper jag behöver ta som är helt omotiverade och omänskliga. Men idag ser min vardag och mitt liv ut så. Om jag väljer att leva på mitt sätt och inte följa strömmen måste jag tyvärr kämpa med näbbar och klor. Jag blir petad på med pinnar, ifrågasatt av myndigheter, måste vända ut och in på mig själv och öppna dörrar till hem och själ för att få den assistans och de hjälpmedel jag behöver. 

Det svenska skyddsnätet får större och större masker. Den svenska tryggheten och öppenheten vänds emot mig. Friheten och rättigheterna till självbestämmandet krymper. Jag får snart inte plats i detta samhälle och var hamnar jag och de med mig då?

Nu tar jag en kanelgiffel och lite fair trade vindruvor och går vidare i livet.