När vädret är som gråast, kallast och tråkigast försöker jag tänka - Ja ja men bakom molnen skiner faktiskt solen. Den finns där även om jag inte ser den just nu och bara väntar på att få sprida sina varma strålar på just mig. Det är bara en tidsfråga innan den kommer fram. Jag har tappat bort den tanken på sistonde men helgen har gjort att jag blivit påminnd om den igen. Först pratade jag med en vän som sa (något förenklat) när jag tänker på dig tänker jag på att sätta guldkant på vardagen. Om det så är ett sms, en bulle, en fågel som kvittrar förbi eller bara att det inte är en katastrofdag kvittar. Förmågan att ta fram det lilla enkla i vardagen som gör att den glimmar till. Tror att man säger "Varje moln har en silverkant".
Sen träffade jag en vän som jag inte sett på flera år men tänkt mycket på sista tiden. Då kom tanken tillbaka - ja den finns där även om jag inte alltid ser den!
