Det händer inte mig...

Det händer inte mig brukar vara en skyddstanke. Jag drabbas inte av cancer, jag är inte med i någon bilolycka, cykelolycka eller liknande. det händer inte mig tänker man. Tänker jag. Inte direkt. Jag hör inte i mitt huvud - det händer inte mig. Ändå finns det nog där. Jag är skyddad. Jag har det ju så bra.
 
Nu har det hänt. En kvinna har dött av en direkt konsekvens av att assistansen attackeras så hårt av regeringen. Det är faktiskt regeringen som ger försäkringskassan uppdrag och direktiv. Det har också beslutats om att när som helst pågrund av vad som helst kan regeringen sänka ersättningen för assistans. När som helst. 
 
Jag tror fortfarande inte att jag kommer att dö pågrund av indragen assistans. (Vilket antagligen kvinnan som dog inte heller trodde.) Och jag vet att skulle assistansen försvinna har jag både familj och vänner som skulle göra allt för mig. Men jag vill inte vara en börda, något man måste göra, något man inte kan säga nej till. Jag vill inte känna rädsla över vad framtiden har att erbjuda. För även om inget händer. Även om regeringen imorgon bestämmer sig för att rätta till alla fel de begått kring lagen så blir det en smärtsam påminnelse om att jag faktiskt inte bestämmer över mitt liv och mina behov. Det är någon annan som sitter med den makten. Jag vägrar vara rädd. Men ärrad blir jag.