Vad är det som växer?

Jag är inte lätt just nu. Tårarna trycker plötsligt utan anledning på. Jag känner mig trött eller snarare uttömd. Jag orkar inget. Vill typ sova till lunch och gå och lägga mig mig vid 20 tiden. Klart vädret och mörkret spelar roll men jag tror att det är en lite för hektisk höst och fortfarande beslutet som spökar. Jag vill inte acceptera utan låtsas som ingenting för då kanske det försvinner. Jag tror nog fortfarande att jag ska vakna och upptäcka att allt var en dröm. Och ändå sitter jag här och ägnar tid åt att räkna hur många minuter det tar för mig att klä på mig. Att städa av köksbordet och hur många gånger om dagen/veckan gör jag det. Jag märker att jag blir orolig så fort jag åker någonstans. Jag orkar inte riktigt med att göra något. Sover dåligt, svårt att koncentrera mig osv. 

 

Jag känner mig samtidigt väldigt löjlig. Varför kan jag inte bara ringa samtalet som jag behöver. Det tar typ 5 min. Det är ju bara att lyfta luren. Men jag förmår mig inte. Även idag är samtalet oringt. Även idag somnar jag med klumpen i magen. Även idag tänker jag: Det otänkbara har hänt så vad kan nu hända. Katastrof tankar helt enkelt. Jag känner mig löjlig eftersom jag inte kan göra mer än vad jag gör. Skjut det åt sidan och koncentrera dig på det som händer här och nu. Alla fina, underbara människor som hör av sig, stöttar och hjälper till på alla sätt de kan. Det går mig inte förbi! Det uppskattas! Det gör skillnad för mig!

 

Men jag kastas dagligen mellan förtvivlan och ilska. Vissa dagar tillochmed vissa timmar är outhärdliga, de tar aldrig slut och i nästa stund går det alldeles för snabbt och jag hänger inte med. Allt känns lite på paus, lite oviktigare, lite mindre på riktigt och jag vill inte känna eller leva så. Lyssnade på en pod igår där en person beskrev under det kändes att bli sjukskriven för utbrändhet. Hon sa tänk att du har den värsta influensan någonsin och alla säger till dig: "Gå hem och vila så blir det bättre. Vi vet inte om du blir bättre om några veckor, månader eller år. Men gå hem och vila du." Så upplevde hon det kring utbrändheten. Jag kunde relatera till känslan om ovissheten, kontrollbehövet, viljan att kunna påverka sin situation men den ligger utanför din kontroll och framförallt vet jag att även när jag kämpat så blir jag aldrig klar. När jag får tillbaka mina timmar och mitt normala liv så kan jag aldrig vila och vara trygg i det.

 

Den här upplevelsen påminner mig om att andra personer, personer som aldrig träffat mig har en viss makt och kontroll i mitt liv. Det vet jag aldrig om jag kan acceptera. Om jag kan förlika mig med det. Om jag någon någonsin kan känna mig helt trygg igen.