Vad är det som växer?

Jag saknar inte att kunna gå. 
Jag saknar inte att kunna springa i trappor. 
Jag saknar inte att kunna gå i högklackat. 
Jag saknar inte att kunna cykla, springa efter bussen eller något liknande.

Jag saknar att inte ha armstyrka för att kunna kasta upp systerdottern i luften.
Jag saknar att inte ha lungstyrka för att kunna göra Ronjas vårtjut i skogen.
Jag saknar att inte kunna vrida mig från rygg till sidan i sängen för att hålla om min älskade.
Jag saknar att inte kunna kram attackera vänner.
Jag saknar vardagens enkelthet.

Sen är ju livet och människan så fantastiskt anpassningsbar så istället för att gå runt och sakna dessa saker gläds jag något enormt av:
att få borra in näsan i systerdotterns kind och hals och sniffa.
att bara genom en blick och leende till henne bli besvarad med glittrande ögon och asgarv.
att få sjunga ut alla känslor.
att få möjlighet att uttrycka mina drömmar, känslor och tankar i en trygg och säker miljö.
att i sängen få en arm runt höften som drar mig närmare när jag behöver det.
att få så mycket ovillkorlig kärlek och cyberkramar och som en vän sa: ”Det känns som att vi kramar om varandra med blickarna.”
att få leva det liv jag vill, på det sätt jag vill genom assistenterna.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att få sakna för att komma på hur mycket som fås.