När hjärtat går sönder.

Hjärtat känns som en blomma som någon drar av kronbladen på - sakta, sakta, en efter en. När det splittras i tusen bitar och ord inte räcker till. Det finns inga ord som kan göra känslorna rättvisa.

Detta sker när jag känner mig som mest utsatt, oförstådd och kränkt. Jag försöker febrilt skapa distens. Försöker tänka och resonera med mig själv. Det är hopplöst, lönlöst. Hela jag - min kropp, själ, hjärna och hjärta upptas av besvikelsen och sveket. Inte alltid för att någon svikit mig utan för att jag upplever att jag sviker mig själv. Det snurrar tusen tankar samtidigt vilket gör att det inte går att grabba tag i någon av dem. 

------

Detta skrev jag i söndags efter ett bråk med en som står mig oerhört nära. Nu ser jag på det med distens. Det kanske inte var så farligt iallafall. Eller?! Känner mig lite förvirrad av alla känslor. Har ju jobbat så hårt hela livet att kontrollera. Kontrollera känslor, reaktioner, andras känslor och andras reaktioner. Nu ser jag på mig och situationen med distens. Det  kanske inte är så farligt att känna och att kännas. Sen kan jag ju säga att det inte är något jag någonsin vill uppleva igen.