Vad är det som växer?

... är bland det läskigaste och kanske jobbigaste jag vet. Att helt lita på någon annan, flera andra, något annat eller bara omgivningen är läskigt. Jag är van vid att fixa och dona åt mig själv, ordna det jag vill och när jag vill. Jag är van vid att ta hand om mig själv, värna om, vårda, skydda och klappa om mig själv. Det tar lite för mycket energi och styrka att släppa det. Men ibland behöver jag variation här i livet. Behöver konkret befästa det nya. Skapa nytt. Nya rutiner. Det kan vara ny hårfärg, ny garderob eller liknande. Det behöver inte vara stort eller avancerat men oj va kraft det tar. 

Nya tankebanor bildas, nya kopplingar, nya känslor och acceptans. Har varit så spänd, irriterad och trött senaste tiden. Det beror dels på vädret. Det förbenade vädret som begränsar mig, hindrar mig och skadar, sårar mig så mycket. Den frustration, instängdheten och värken är outhärdlig. Jag vänjer mig. Jag anpassar mig. Men jag vill inte. Vill inte vänja mig. Vill inte anpassa mig. 

Det beror också på alla tankar och prioriteringar jag hållit på med senaste veckorna. Jag börjar hitta min väg. Jag börjar se en röd tråd som ger lite riktning men just nu släpper jag allt.

Jag andas ut. Släpper ner axlarna. Slappnar av. Litar på att omgivningen tillsammans med mig löser allt. Jag släpper kontrollen… för en vecka iaf. 

Samtidigt som jag sitter här hemma i min lugna, trygga vrå och filosoferar om livet. Händer alla hemskheter i Paris. Världen reagerar genom att låsa in sig känns det som.