Vad är det som växer?

Ett djupt andetag...

Det tar stopp. Magen är full. Pulsen ökar. Det får inte plats mer. Jag blir andfådd. Jag MÅSTE andas ut! Jag får ingen luft. Nu. Nu. Nu. 

Andas ut...

Ut! Ut? Jag måste andas in igen. Jag har ju inget syre i kroppen. Vad är det som håller emot? Kroppen reagerar inte. 

Andas in.

Jag hyperventilerar några gånger. Får i mig syre. Kan slappna av. Kan slappna av några andetag innan verkligheten kommer i kapp. Jag blir åter andfådd. Märker att jag spänner mig. Anstränger mig ännu mer för att andas. Andas lugn och stabilt. Jag blir inte lugn. Jag blir en kanin i strålkastarljus. Jag blir en högpresterande mygga som surrar mer än svävar. En fisk på land som kippar efter andan. 

Andas ut. Pausa. 

Jag andas ut! Slappnar av. Hittar magen. Mjukar upp de stela musklerna och andas. Andas in. Djupt och länge. Andas ut. Tankar försvinner. Prestationskraven hittar inte tillbaka. Jag blir lätt och andas. Andas in. Andas ut. 

Förstår plötsligt inte varför det var så svårt alldeles nyss. Det är ju bara att andas. Att vara. Här och nu. Inte i nästa andetag eller i det som var. Vara här och nu. Andas in. Andas ut. Le. Skratta. Andas och axlarna blir lättare. Huvudet blir tomt. Andningen sköter sig själv. Andas in. Andas ut.