Nu syns ljuset



Here comes the sun. 

Värken lättar som fåglar från mina axlar. Den ömmande kroppen påminner mig mer om en luftballong än ett betongankare. Jag flyger i sinnet, svävar med kroppen. Blickar framåt. Sveper i tanken. Lyfter hakan och ser den vackra horisonten. Nu börjar idéer växa och bli spännande. Kreativiteten och kliet i fingrarna blir allt svårare att tygla. Jag vill mer. Mycket mer. Träffas. Uppleva och upplevas. Synas och ta plats. Jag undviker inte längre de dystra tidningarna utan suger i mig omvärlden för att se var jag ska lägga in min stöt. Människan är god och vill väl oavsett hur många som försöker motbevisa det. 

Vi vill förstå varandra. Tycka om varandra. Vi vill söka tryggheten i gemenskapen och glädjas åt varandras närhet. Vi vill hjälpa den i nöd. Vi vill värna om varandras välfärd. Framförallt vill vi älska och älskas. 

Jag tror bara att vi glömmer bort det lite ibland. Vi behöver bli påminda. Och påminda igen. Och igen. Och igen. Nästa gång kanske jag behöver påminnas!