Så sitter jag här igen… På möte, alldeles för tidigt för kroppens bästa. Alldeles för energikrävande för hjärnan och själen just nu. Och ändå sitter jag här. Varför? Varför gör jag såhär mot mig själv? Det är ingen som kräver min närvaro. Är det rädslan över att missa något? Oron över att vara utbytbar? Eller bara envishet? Oavsett så sitter jag här och än så länge hänger jag med i diskussionerna.
Du behövs:) såååååå mycket