Ett mirakel är fött!

 
 

När slutar vi vara mirakel? När vi föds är det på ett sätt en självklarhet att man är ett litet mirakel. Miraklet skapar snabbt en personlighet, en rytm, ett alldeles eget sätt att uttrycka sig på. Är det då man börjar sluta vara ett mirakel?

För att man blir äldre, klokare, mer självständig och rikare på erfarenheter? Personligheten utvecklas mer och mer och kanske tar över miraklet i mig...

Varför kan man inte få gå runt och känna sig som de mirakel vi faktiskt är? Hur speciell just jag är. Hur unik och fantastisk jag är. Varför kan inte folk fortsätta tala om hur gullig jag är bara för att jag är jag? Hur duktig jag är som kan fokusera blicken på dem. Hur smart jag är som kan formulera ord. Hur tålmodig jag är för att jag inte ropar mamma, mamma, mamma var 5 minut. Det krävs så lite när man är liten och mycket mer när man är stor. Eller så är det bara min enkla uppfattning.

Min nästa fundering blir då om man nu en gång blivit titulerad som ett mirakel kan man bli omirakelifierad? En gång mirakel - alltid ett mirakel. Helgon blir väl aldrig fråntagen sin titel? Nu är det väl så att helgon får titeln pga deras handlingar till stor del. Men jag som mirakel tituleras mirakel pga vem jag är. Just här, just nu.

Jag tror jag ska börja referera till mig själv som mirakel, prova iallafall, smaka på ordet. I hemlighet såklart, när ingen ser eller hör. Man vill ju inte att de ska tro att jag tror att jag är nåt!

#1 - - Kerstin Ekwall:

Du ÄR faktiskt ett mirakel hela du!!!!! Är glad över att få lära känna dig, Johanna! Ditt sätt att se på tillvaron berikar mig!

Svar: Tack. Känner mig väldigt smickrad!
Johanna

#2 - - Åsa Andersson:

Ett Miraaakel! Helt underbar!

Svar: :-)
Johanna

#3 - - Cicki:

Du är ju ett Mirakel! Har alltid ett par kloka ord att ge!

Svar: Tack :-)
Johanna

#4 - - Anonym:

Titta på Simon Bolivars ungdomsorkester så får du en glimt av miraklet inom oss alla!
Kerstin