Vad är det som växer?

Jag ringer Hjälpmedelcentrum (HMC) för att felanmäla min taklyft som gör att jag bland annat kan gå på toa. Alla sånna prylar går alltid sönder under helger eller som i detta fall på en röd dag. Det slår aldrig fel. 
Jag säger mitt ärende och HMC tar emot min anmälan när det är klart får jag först frågan om jag bor i öst eller väst. Öhhh vet inte, uppger adressen igen och då visar det sig att teknikerna är stationerade i olika väderstreck i stan och HMC receptionisten vet inte i vilket område min gata ligger och vet därför inte vilken tekniker hen ska skicka på ärendet. Det löser sig när jag talar om i vilket område jag bor. Efter det kommer frågan. Är det ett boende? Alltså det är ingen lägenhet? Varpå jag svarar: Det är i min lägenhet. I en bostadsrätt. Hurså? HMC svarar nej nej men jag menar om det är gruppboende eller privat boende. (Vet fortfarande inte varför jag fick frågan. Jag har aldrig fått den förr och dessutom förstår jag inte vad skillnaden har för betydelse.)

Nästa samtal går till vuxenhabiliteringen dit man mer eller mindre tvångsinskrivs när man har en udda och framförallt kroniska diagnos. Där har jag en sjukgymnast och arbetsterapeut som i dags läget ska hjälpa till så att jag har en bra sittställning i elrullstolen. Vuxenhabiliteringen har haft för vana det senaste halvåret att skicka räkningar för behandlingar jag inte fått. Jag ringde för att jag fick en till precis innan jul och ville att de skulle makulera den. I samtalet får jag frågan vad den behandlade har för personnummer alltså jag. Jag uppger det och efter lite knappande på en dator kommer det fram att räkningen gäller ett besök hos sjukgymnasten som barnet (fortfarande jag) eller den det gäller (JAG!!!!) har haft. Jag försöker med lätt ton svara att det är mig det gäller och jag slutade kalla mig barn när jag fyllde 30. 
Räkningen blir makulerad och alla är nöjda och glada men efter två sånna samtal är jag inte längre på mitt muntraste humör. Dessutom ligger det kvar en röst sedan några veckor tillbaka som mitt under en utprovning av en ny elrullstol flera gånger upprepar " ja men du förstår när man får en ny funktion på stolen får man acceptera att någon annan försvinner", " man kan inte få alla funktioner man vill" och "lite avkall på funktionär får man räkna med". Jag tänker: ja ja TANTEN jag fattade dig första gången men jag tänker inte kompromissa. 

I detta fall gällde det måtten på stolens bredd som skulle bli 3 cm bredare än den jag har. Den blir lite stabilare och det ska bli bättre sittkomfort så jag slipper så mycket värk men det innebär bland annat att jag aldrig mer kan besöka moster som har en minihiss i höghuset hon bor i. Och aldrig mer komma in i mormors kök som har en smal dörr in sig. Och det är dem dörrarna jag kom på direkt. Jag vill bara skrika. VEM SKA DU SLUTA BESÖKA? FÖR DET FÖRSTÅR DU VÄL ATT MAN KAN INTE VARA MED ALLA SLÄKTINGAR OCH VÄNNER. BÅDE VARA BÅDE UTE PÅ LANDET PÅ GRÄS OCH I STAN PÅ ASFALT. MAN KAN INTE FÅ ALLT OM ÄR EN KVINNA UTAN INSIKT OM VAD SOM ÄR LIVSKVALITET OCH JOBBAR PÅ HMC! LITE FÅR MAN FÖRSAKA! DU FÅR VÄLJA MELLAN ATT MÅ NÅGORLUNDA BRA ELLER KUNNA BESÖKA DINA BARN!!!!! Men som duktig, väluppfostrad kvinna i rullstol vänder jag bara bort huvudet, försöker stänga öronen och ignorerar denna irriterande tant.

Ahhhhhh!!!!!
Det är inte så konstigt att förstå att vissa ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar inte har mycket tillit till världen, så kallade experter och framtiden. Att de ser hinder istället för möjligheter. Att de accepterar diskrimineringar och otillgängligheter i samhället när vi hela tiden matas med att inte ställa för höga krav, nöja oss med det man får och behandlas som att man inte själv kan föra ett telefonsamtal. Därför blir man betraktad som superhjälte om man har ett "riktigt" jobb.. Betraktas som starka som visar sig på stan. Vill du veta en sak? Jag kompromissar inte med mitt liv! Jag kan visst få allt!