Måndag

Idag kom "dem" och gjorde två års besiktning på lägenheten. Det känns verkligen inte som att jag har bott här i två år. Även om det känns som att tiden har gått fort så känns det inte som två år. Allt gick bra, mest för att vi faktiskt inte hade så mycket att anmärka på.

 

Jag hade utbildning med assistenterna igår. Mycket intressant och bra diskussioner. Temat denna utbildning var praktiska betraktelse övningar. De jobbade i par och fick uppdrag att utföra i rullstolar. Men det praktiska var bara en bråkdel av uppgiften för det allt egentligen gick ut på var att observera. Observera hur dem reagerade, hur deras partner reagerade och hur omgivningen reagerade.

 

Det många blev förvånade över var att de fann sig till rätta väldigt snabbt vare sig de körde rullstolen eller åkte i den. Det jag blev förvånad över var att de kände sig utanför och väldigt uttittade. Att folk tittar och kanske undrar är inget nytt för mig och inget konstigt tycker jag. Men de beskrev att folk tystnade när de gick förbi, slutade prata med varandra när de gick passerade och ignorerade dem tills de krävde uppmärksamhet. Den bilden känner jag inte alls igen. Varför? För att jag inte blir bemött så? För att jag inte ser det? Eller för att precis som de också märkte, beroende på vilken attityd och energi man går in med får man ett visst bemötande.

 

God natt!